Idag har vi avhandlat ämnet tjuvlyssning på jobbet. Det är lite olika hur vi ser på det. Vissa av oss, jag inberäknad, hänger oss åt detta med stor behållning medan andra helt vill bli lämnade i fred och tystnad. Det vi var rörande överens om (anknyter till ett tidigare inlägg) är att det är fullkomligt obegripligt att man talar i, vad man talar om och med vem man talar i telefon klockan kvart i sju på morgonen. Kanske ett inte helt statistiskt säkerhets-ställt resultat men kanske ändå något att ta i beaktande. Morgontystnaden borde möjligen fridlysas.
Reflektion
Café
Jag önskar att jag vore lite bättre på att gå på café. Bättre på att bara sitta där avslappnat som om jag hörde till. Köpa en kopp te och en kaka och sedan parkera i ett väl utvalt hörn av lokalen. Tjuvlyssna till samtalen, skriva anteckningar i huvudet som jag sedan kan använda i fyndiga, skarpsinniga blogginlägg. Det är trivsamt på cafét men jag blir snabbt rastlös. Inte pratar de speciellt mycket människorna omkring mig. Det blir nästan lite tråkigt. Smörgåsen var degig och kakan gick åt alldeles för fort. Jag väntar på att något ska börja men längtar hem, känner mig nästan lite ensam här bland de tysta tidningsläsande cafégästerna. Brottstycken av samtal från det angränsande rummet når mig. Det är obegripliga dessa ord helt utan sammanhang. Lugnet avbryts av ett telefonsamtal. Viskande förs det i detta stillsamma. Två damer bredvid gör sin hemläxa så mycket förstår jag, försöker klura ut vilket ämne det rör sig om men samtalet verkar halka iväg till med triviala vardagsuppdateringar innan jag hinner förstå och därefter tysnad. Precis när det börjar komma igång ett samtal måste jag gå. Men kanske jag kan komma tillbaka och träna mer en annan dag. Möjligen på ett café med godare smörgåsar.
Sång och glada tankar
Man skulle kunna förledas att tro att det blir enklare att sjunga ju mer man håller på. Så är det inte alls, det blir bara svårare och svårare men på samma gång roligare och roligare vilket kan tyckas lite märkligt. Men vid närmare eftertanke är det så med många saker. Det på ytan enkla blir komplicerat när man kommer närmre och lär sig mer. När det gäller sång så kan man sjunga på och inte fundera så mycket. Det kan låta bra och vara roligt. Men så kan man, om man vill, utmana sig och tänja på gränserna. Då kliver man ur det bekväma och övar på det som skaver, det som inte låter bra och det som är svårt. Det är många saker att hålla reda på, man ska andas på ”rätt” sätt, använda sitt muskulära stöd, slappna av och öppna upp. Tänka glada tankar hjälper också, det är faktiskt sant att det gör att det låter mycket bättre. Det är kanske en sak att ta med sig även i andra sammanhang. Att glada tankar är bra helt enkelt.
Höst
Måndagkväll igen
Förändrat
Nu har det gått några dagar och skogsavverkningen blivit mer påtaglig. Den första delen gjorde att ljuset kom in till oss och det hela verkade inte så illa. Men nu, när vi helt plötslig ser hus vi inte sett tidigare långt bort över fälten (fält som vi inte heller sett) känns det inte alls lika bra. Jag har alltid tyckt om att torpet varit ett hus i skogen. Ett ställe där man är för sig själv. En plats där man kan gömma sig för omvärlden. Nu har vi klivit ut ur skogen och ligger mitt emellan. Jag kommer att behöva en hel del tid för att vänja mig. Det enda man kan säkert veta är att allt förändras för eller senare. Väldigt få saker är konstanta. Att grannen låter ta ner sina träd är inget vi kan påverka, det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa av det. Så jag planerar för en häck vresrosor. De växer snabbt och kan skymma bra. Tror inte heller att de har så höga anspråk på växtplats. I väntan på den tittar jag åt andra hållet där utsikten är som den brukar.
Förändring
Plötsligt tystnar skogsmaskinens entoniga ljud och byts mot fågelkvitter och björksus. Maskinen är i full fart med att rita om min barndoms karta. Träd efter träd faller och blottar en tidigare, delvis dold topografi. Landskapet blir på en gång både större och mindre på något underligt vis. Jag håller mig fast vid det som är konstant, torptrappan, där utsikten över gärdet och sjön inte förändras av skogsmaskinens framfart. Men jag vet att även torptrappan har förändrats genom åren. Förr vad det bara en trappa, nu är det en förstukvist med plats att sitta.
Det som skogsmaskinen gör kallas för skogsbruk. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det. Jag kan alldeles för lite för att bedöma om det är bra eller dåligt. Men jag vet att allt blir annorlunda och att de personliga känslorna, de som vill att inget ska förändras, reser ragg. Och så kan jag inte sluta undra vad som händer med lysmaskarna vid stigen, stigen genom skogen som leder till brevlådan. Här kommer det inte längre att finna någon skog men förhoppningsvis en stig att följa.
Mannen som kör skogsmaskinen berättar att det är inte bara jag som blir desorienterad när träden försvinner. Havsörnen vid Ånhammar tvekade förvirrat vid inflygning efter det att träden fällts.
Men medan skogsmaskinen nu återupptagit sitt arbete med att äta sig igenom landskapet och lämna efter sig berg av stockar, landar sädesärlan på gräsmattan framför mig som en påminnelse om att det finns vissa saker som är sig lika år efter år.
Torsdag mitt i våren.
Alldeles yrvaken kände jag mig när jag tittade upp och såg körsbärsträdet i full blom. Det är märkligt att jag varje år blir så överrumplad när våren väl kommer trots att jag väntat otåligt ända sedan början av mars. Nu verkar den i alla fall ha kommit för att stanna. Men det innebär inte tropisk värme och sol hela tiden. Den kan vara nog så nyckfull och inte alls alltid så ljum och inställsam som man skulle önska. Nåväl när jag kommer till torpet nästa gång hoppas jag att pallkragarna tinat upp så att det i alla fall är grävbart. De små plantorna i mitt köksfönster får växa till sig ett antal veckor till innan det blir utplanterade i den kalla verkligheten men kanske att jag kan peta ner en eller annan potatis.
Den samlande bokläsaren
Jag tror att jag kommit till en punkt där jag mer samlar än läser böcker. Jag liksom frossar i tanken på olika böcker jag tänker mig att läsa men kommer sällan dit. Blir ibland så trött på mig själv som vill hitta den där optimala läsupplevelsen, den som man så sällan råkar ut för istället för att bara hugga in på en bok nära mig (den skulle ju kunna innehålla en okänd pärla). Och under tiden irrar jag omkring i bokhandeln, på biblioteket (finns två där jag kan återfinnas mot beskrivning) eller letande på Bokus, Adlibris eller bibliotekets hemsida för e-böcker. Jag laddar hem böcker jag aldrig kommer att läsa, jag plockar med mig böcker från jobbets hylla med lästa böcker och köper utgallrade biblioteksböcker för 1 kr styck. Trängseln i hemmet bokhylla är stor, det ligger snart böcker överallt. Med ojämna mellanrum bestämmer jag mig för att beta av mina bokhögar och inte bära hem någon ny bok förrän jag är klar med det. Men på något obegripligt sätt letar sig böckerna med hem ändå, jag kan helt enkelt inte stå emot.
Och sedan när jag någon gång sätter mig för att läsa somnar jag, det känns alltid lika snopet. Bok-samlandet och letandet blir som en strategi för att hålla mig vaken och ändå upprätthålla illusionen av att vara en läsande människa. Jag undrar hur andra gör för att hålla sig vakna men inser i nästa andetag att de förstås kommer i säng i dräglig tid och inte sitter uppe och ugglar. Så då tänker jag att mitt genidrag är att gå och lägga mig. Jag undrar just hur många kvällar det kommer att fungera.