Höst

Fantastiskt höstväder. Mycket färg har det varit idag med blå himmel och alla de olika nyanser av orange, gult och rött som höstlöven har antagit. Det gjorde dagen till en sprudlande, livsbejakande fest.  Vinden har fört löven i häftig dans här utanför så att de virvlat ner till marken och lagt sig som ett färgsprakande täcke. Sakta lägger sig mörkret. Nu är det dags att kura skymning innan gästerna anländer och det rosa bubblet hamnar i glasen. Trevlig lördag alla människobarn. 

236-leaf-6     

 

 

Hösttankar

Hösten är inte bara vemodig. Det kan också vara en tid där man saktar ner och hinner med att reflektera och fundera. Det kan vara en tid för värmande brasor och varm choklad. En tid för djupa samtal och berikande böcker, långa promenader och underhållande filmer. Så ta vara på allt det fina, går ut och njut av det sprakande färgerna och den kylande vinden. Snart nog kommer frosten och snön och det blir dags att krypa i ide. Då blir det tillåtet att gå på sparlåga och dyka in i sig själv för en tid. Jag har bunkrat stearinljus och böcker så att det ska räcka vintern ut. Jag har varma tröjor, sockor och en halsduk som jag gillar så nu är det bara att krypa upp i bästa läsfåtöljen och sätta igång att bejaka årstiden. Och innan jag vet ordet av är det redan vår.

lov

 

Att åldras

Höstbetraktelse i vemod

Det är händerna som avslöjar mig, och så det faktum att allt liksom faller ner.  Mungiporna, kinderna och magen, alla följer de tyngdlagen och dalar långsamt neråt. Så långsamt att det knappast märks förrän jag en dag ser mig spegeln och noterar att jag är förändrad. Det finns andra tecken också som att jag, till min egen förvåning, ofta sätter mig ner för att knyta skorna. Det gjorde jag aldrig förr. Jag vet inte riktigt när den förändringen inträffade. På tunnelbanan händer det att yngre män reser sig upp och låter mig sitta och jag tar oftast tacksamt emot erbjudandet.
Ett annat tecken är att många av de där självklara människorna, de som funnits där i hela mitt liv, inte längre finns. En efter en blir de till minnen. Och livet är oåterkalleligt förändrat.
Nu är det försent att ställa frågor och de funderingar och undringar jag bär på kommer för alltid att vara obesvarade. Mina minnen är en tunn rännil av alla aspekter av de liv som en gång funnits. Kanske är det hösten som tynger mitt sinne med sitt vemod.  En insikt om förgänglighet samt att det är en ensam sysselsättning att vara människa.

 

droppe

Mycket sen sensommar

Det är bara sex grader när jag går på morgonpromenad med hunden. Så när jag cyklar till jobbet tar jag  handskarna på. Senare på dagen värmer solen och det är nästan sommar igen fast man i skuggan kan man ana den där skärpan i luften som hör hösten till.  Det är lite vemodigt. Men som en kompensation mognar tomaterna utanför porten.

Tomater-3