Torpet

Söndag på torpet

Det är söndag på torpet och termometern i skuggan visar närmare 30 grader. Då rör man sig långsamt. Det fläktar från åkern så jag har parkerat mig i halvskuggan i trädgårdsmöbeln med utsikt över åkrarna och sjön. Jag låtsas att jag har semester.  Det är inte alls svårt och vädret ursäktar att ingenting särskilt blir gjort. Fågelkvitter och humlesurr och då och då ett kukeliku från grannens tupp är det enda som hörs.  Det är vilsamt att bara sitta och vara i verkligheten.  Det är väldigt långt ifrån alla människor i stan men ändå relativt tättbefolkat. Här är invånarna av ett annat slag, lite skyggare och svårare att få syn på. Mest spanar jag på de som flyger. Allt från de små, bin och humlor till de lite större som talgoxen, flugsnapparen och hackspetten.  Jag har lärt mig hur det låter i luften när talgoxen är på ingång och hur det ser ut när hackspetten flyger. Jag sitter tyst och stilla för att se flugsnapparen krypa in och ut i holken och jag spanar i körsbärsträdet för att försöka få syn på de som sjunger så vackert. Att ingenting göra är att fylla dagen med små observationer och sedan emellanåt ta en tur ner till sjön för ett dopp.

Svartvit flugsnappare

Förändring

Plötsligt tystnar skogsmaskinens entoniga ljud och byts mot fågelkvitter och björksus. Maskinen är i full fart med att rita om min barndoms karta. Träd efter träd faller och blottar en tidigare, delvis dold topografi. Landskapet blir på en gång både större och mindre på något underligt vis. Jag håller mig fast vid det som är konstant, torptrappan, där utsikten över gärdet och sjön inte förändras av skogsmaskinens framfart. Men jag vet att även torptrappan har förändrats genom åren. Förr vad det bara en trappa, nu är det en förstukvist med plats att sitta. 

Det som skogsmaskinen gör kallas för skogsbruk. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det. Jag kan alldeles för lite för att bedöma om det är bra eller dåligt. Men jag vet att allt blir annorlunda och att de personliga känslorna, de som vill att inget ska förändras, reser ragg. Och så kan jag inte sluta undra vad som händer med lysmaskarna vid stigen, stigen genom skogen som leder till brevlådan. Här kommer det inte längre att finna någon skog men förhoppningsvis en stig att följa. 

Mannen som kör skogsmaskinen berättar att det är inte bara jag som blir desorienterad när träden försvinner. Havsörnen vid Ånhammar tvekade förvirrat vid inflygning efter det att träden fällts. 

Men medan skogsmaskinen nu återupptagit sitt arbete med att äta sig igenom landskapet och lämna efter sig berg av stockar, landar sädesärlan på gräsmattan framför mig som en påminnelse om att det finns vissa saker som är sig lika år efter år. 

Glömska

Jag for till torpet. I brådskan glömde jag väskan med böcker och kläder kvar hemma. På sätt och vis saknade jag den inte. Det var mer idén om att jag packat den och bemödat mig om att fundera på vad jag skulle ha med och sedan glömde den, som irriterade mig. Böcker finns i överflöd även på torpet och kläder finns där också om det skulle behövas. Det är mer det där med glömskan. Och när jag försökte få en bild av var väskan var så var det bara tomt. Ett tag fick jag för mig att jag glömt att packa in den i bilen, så att den skulle stå kvar på trottoaren, trots att jag visste att det inte kunde vara så fanns tanken kvar som ett kliande myggbett. 

Jag var ensam, helt ensam på torpet hela helgen. Inte ens hunden fick följa med. På torptrappan skrev jag på ett blogginlägg som jag tyckte blev riktigt bra. Nu är jag hemma i stan och var pappret med blogginlägget tagit vägen har jag ingen aning om. Förhoppningsvis ligger det kvar i korgen med baddräkten och badtofflorna och kan användas vid ett senare tillfälle men visst känns det lite snopet.  

Under ytan

Det är svårt att ha koll på allt som döljer sig under markytan. Oftast har det verkligen ingen betydelse att man inte vet men ibland kan det göra skillnad. Förra helgen slet vi med att såga ner ett helt gäng med vildvuxna vresrosor för att göra plats åt det som förhoppningsvis ska bli en syrenhäck. Men eftersom rötterna blev kvar kommer det inte att dröja länge förrän rosorna vuxit upp igen. Jag vet att det är ett hästjobb att gräva upp dem för hand så igår bad jag grannen komma med sin grävskopa. Ett snabbt jobb att vända upp alla rötter så skulle jag sedan släpa ner dem till eldningshögen. Finns det något under här som jag behöver ta hänsyn till undrade han innan han började gräva. Nej inte alls svarade vi, intet ont anande. Så började han gräva och redan efter första taget var vår telefonledning kapad i två delar. Idiotiskt att ha den där i åkerkanten och ännu mer idiotiskt att den låg på bara ca 1 dm djup. Nåväl han grävde vidare väldigt väldigt försiktigt. Och tänk vilken tillgång det är att ha en trevlig och händig granne som inte bara har grävmaskin utan också kan fixa telefonledningen,  så nu fungerar telefonen igen. Och vresrosorna de ligger nu på eldningshögen. Och jag ska försöka forska i vad mer som döljer sig under ytan hos oss på landet.

På riktigt

För många år sedan skrev jag hur jag satt på torptrappan och tittade på ett råddjur som betade i kohagen. Hur dottern lånade kikaren och gjorde sin egen utflykt i våren. Hur hon säger att här kunde jag sitta i evigheter bara för att nästa sekund skutta iväg för att borsta tänderna. Nu sitter jag återigen här på torptrappan och tänker just så. Här vill jag sitta i i evighet och bara glo. Solen som värmer kroppen, körsbärsblommen, glittret från sjön som anas mellan björkarna, fågelsång och humlesurr. Det är som en bubbla att vila i,  som ett andningshål i verkligheten. Men det här är på riktigt även om jag är medveten om att alla inte har tillgång till en torptrappa att sitta och glo på. Och rätt som det är är det dags att packa ihop och åka tillbaka till stan och det som också är min verklighet. Den kan vara irriterande är kort den där evigheten. 

Om du är nyfiken så finns texten jag skrev för länge sedan här.

Fågelliv

Under några spännande veckor har jag haft förmånen att följa familjen Grå Flugsnappare på nära håll. Från det första förvånande mötet då jag upptäckte att hade bo på en av stockarna på uteplatsen där de låg och ruvade tills dess att ungarna igår flög ur boet.

Det här är när jag först upptäckte dem. Jag tror att vi blev lika förvånade båda två.

Grå Flugsnappare

Så fort jag närmade mig uteplatsen var jag bevakad.

Grå Flugsnappare-2

Det visade sig att det var fyra ungar i boet.

Grå Flugsnappare-3

De blev  väldigt irriterade på att jag var där och fotograferade och försökte på alla sätt få mig därifrån.

Grå Flugsnappare 2

När jag smög bakom rullgardinen var det lättare att ta bilder utan att de märkte. För om de såg att jag var där varnade föräldrarna och då satt ungarna stilla som om de var uppstoppade. De kunde sitta så nästan hur länge som helst jag gissar att de inte började röra sig förrän föräldrarna sa till att det var fritt fram.

Grå Flugsnappare-6

Igår på förmiddagen började ungarna att flaxa i boet. Jag tänkte att nu flyger de snart iväg.

Grå Flugsnappare-5

Jag satt bakom rullgardinen när jag hörde en duns. det var den första ungen som vågat ta sig ur boet. Senare följde de andra efter. På kvällen var två försvunna och två satt högt uppe under taknocken.

Grå Flugsnappare 1

Imorse låg en av dem döda på golvet nedanför och den andra satt fortfarande kvar högt däruppe. Av föräldrarna syntes inte ett spår.  Fågeln satt där hela dagen men sent på kvällen när jag tittade efter var den borta.

Grå Flugsnappare-7

Vill du veta mer om Grå Flugsnappare klicka här

Dagarna går……

Dagarna går, en del blir gjort och annat inte. Jag funderar över hur man bäst använder sin ledighet. Men redan formuleringen, att använda, blir lite ångestfylld. Kanske det bästa är att bara flyta med. Att lyssna på regnet, att ta tillfället i akt och följa en pytteliten spindel med blicken när den klättrar upp och ner mellan rosen på bordet och lampan. Fundera över om det är möjligt att fånga den på bild, försöka men den är för snabb för manuellt fokus och för liten för att få fatt på med autofokus. Och vips är den försvunnen. Det är så tyst så att jag nästan hör den, tystnaden. Ute har det slutat regna, mitt te kallnar i koppen. Jag är strängt upptagen med att vara, att andas, att lyssna och att njuta. Njuta av att dagarna går, och av att en del blir gjort men att jag kommer att ha en del kvar. Det är sommar på torpet.

Regn på torpet

217 Fänkål

I trädgårdslandet

I trädgårdslandet växer det så att det knakar. I alla fall i delar av det. Ser fram emot sockerärtor, butternutpumpa, fänkål och vattenmelon. I natt ska det regna så jag slipper vattna det är extra bra på alla sätt.  Idag skördar vi sallad, ruccola och senap.

Trädgårdslandet 2016