Plötsligt tystnar skogsmaskinens entoniga ljud och byts mot fågelkvitter och björksus. Maskinen är i full fart med att rita om min barndoms karta. Träd efter träd faller och blottar en tidigare, delvis dold topografi. Landskapet blir på en gång både större och mindre på något underligt vis. Jag håller mig fast vid det som är konstant, torptrappan, där utsikten över gärdet och sjön inte förändras av skogsmaskinens framfart. Men jag vet att även torptrappan har förändrats genom åren. Förr vad det bara en trappa, nu är det en förstukvist med plats att sitta. 

Det som skogsmaskinen gör kallas för skogsbruk. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det. Jag kan alldeles för lite för att bedöma om det är bra eller dåligt. Men jag vet att allt blir annorlunda och att de personliga känslorna, de som vill att inget ska förändras, reser ragg. Och så kan jag inte sluta undra vad som händer med lysmaskarna vid stigen, stigen genom skogen som leder till brevlådan. Här kommer det inte längre att finna någon skog men förhoppningsvis en stig att följa. 

Mannen som kör skogsmaskinen berättar att det är inte bara jag som blir desorienterad när träden försvinner. Havsörnen vid Ånhammar tvekade förvirrat vid inflygning efter det att träden fällts. 

Men medan skogsmaskinen nu återupptagit sitt arbete med att äta sig igenom landskapet och lämna efter sig berg av stockar, landar sädesärlan på gräsmattan framför mig som en påminnelse om att det finns vissa saker som är sig lika år efter år.