I musikens tecken har den här intensiva helgen gått. Det har varit en helg med mycket koncentration men också avspänning och glada skratt. De är svåra men roliga våra nya låtar. Vi vet att det till slut kommer att fungera även om det just nu känns mest förvirrande.
Något att fundera över:
”Perfection is achieved, not when there is nothing more to add, but when there is nothing left to take away”. Antoine de Saint-Exupery
Och så ännu en av alla dessa tulpaner.
Nu rusar tiden så där obarmhärtigt fort igen och jag ”fastnar” i mina fotografier. det är svårt att låta bli. Mitt Blipfotande tar alldeles för mycket tid men är å andra sidan fantastiskt roligt. Idag är det svartvit måndag (mono monday) och det fanns ett tema Optical illusions. Det gick jag igång på det med hull och hår så hela kvällen försvann i ett nafs. Till slut blev det blev en bild uppladdad och en del nya saker lärde jag mig på kuppen. Jag hade kunnat sitta ännu längre om det inte var för att jag har en hund att gå ut med. Hela Enskede är som en enda stor skridskobana så det gäller att gå försiktigt. 
En snabb tur för att se efter att allt var ok. Vackert snölandskap så där som när vintern är som bäst.
Mössen hade festat på vitlök och hallonläsk och någon hade ätit upp brysselkålen som jag sett fram emot att skörda. Våra grannar har byggt ett innovativt hus till sina hästar. Annars var det mesta sig likt. Vi lämnade torpet för en spännande en färd på vintervita småvägar till Gnesta där vi fick lite fika innan vi begav oss hem. Så kan man också fira trettondagen.
Och så blev det vinter igen. Det blåser kalla vindar utanför fönstret och jag sitter med fötterna i en balja vatten och planerar för ett äventyr på andra sidan jordklotet. Det värmer på flera sätt.
Man ska vara rädd om sina fötter, därav fotbadet. Det är fötterna som ska bära en genom livet så det är värda lite extra omsorg då och då. Jag är inte så bra på det, mina fötter är hopplöst försummade men just i dag försöker jag med en uppryckning. Och som med så mycket annat är det likadant med detta. När jag väl kommer till skott undrar jag förvånat varför jag inte gör det här oftare. Att det ska vara så svårt att skämma bort sig själv. Men nu har jag i alla fall haft en stunds njutning både för kropp och själ och utanför fönstret fortsätter snön att yra.
Nytt år ny måne. Sen kom regnet.
Jag hade en idé om ett skimrande inlägg med glitter och glamour. Men inlägget och bilden styrde sig själva. Eftersom bilden kom först så får texten följa efter.
Så här års kan vi alla känna oss lite vissna och utblommade. Året som gått kanske inte blev precis så fantastiskt som man hade förutsatt sig att det skulle bli. Vi kanske inte ser det just nu men det finns alltid en pärla dold i även det tuffaste i tillvaron. Så är det att vara människa.
Titta på tulpanen, visst är den vacker trots att den egentligen har passerat bäst före datum. Och så tror jag att det är med oss människor också. Vi blir bara bättre och bättre.
Det som jag skrev om förra nyårsafton gäller fortfarande. Tiden försvinner inte, den kommer till oss. Dag efter dag finns där nya timmar och nya minuter som bara väntar på att få tas i anspråk. Jag ska försöka att ge mig själv den gåvan att göra saker jag mår bra av med den tid som ligger framför mig. Och jag ska göra det tillsammans med de som ger mig energi att skimra som den människa jag tror att vi alla innerst inne är. Så låt oss hjälpas åt att tända ljus så att vi kan göra nästa år till ett ljusare och mer hoppfullt år än det som vi snart lämnar.
Det är något som inte känns riktigt bra när termometern visar på dryga sju plusgrader årets näst sista dag. Jag som längtat efter snörusk och vinterstämning. Men något gott för det med sig, att vi slipper skotta samt att soptunnorna töms som de ska och det är väl inte det sämsta. Alla mina goda föresatser som att läsa mycket, att förkovra mig i bildhanteringens ädla konst samt att försöka ge mitt fotograferande en lite tydligare riktning har helt kommit på skam. Lika ofokuserad som alltid hoppar jag från det ena till det andra och tänker på en massa bra saker jag ska göra utan att det blir något av det. Vi (jag) tog oss i kragen i går och begav oss utanför husets fyra väggar ja ända in till den centrala staden. Där besökte vi Kulturhuset och såg Patti Smiths fotoutställning Eighteen Stations. Jag tror att jag hade haft mer behållning av den om jag läst bokenM Train först. Bilderna i sig talar endast i sitt sammanhang och är som en meditation över tidens flykt. Kanske inget man tycker om eller inte, utan mer något man kan gå och fundera kring. Sedan åkte vi högst upp och efter att ha fått oss lite till livs slank vi in på The free photographer´s department. Här var det många fotografier av många fotografer. Vem som helst fick anmäla sig och först till kvarn fick ställa ut. Det var som du kan ana en mycket blandad kompott men med flera guldkorn.
Efter det förflyttade vi oss nedåt i byggnaden för att avsluta vår kulturella dag med ett besök på Nationalmuesums utställning Förkroppsligat, pågående konsthantverk i gränslandet. Kanske var vi lite trötta vid det laget eller också är vi inte riktigt så kulturella /akademiska som vi önskar. Jag kan inte säga att vi förstod riktigt det vi såg. Men nu har vi i alla fall sett det.
Idag blev det en något långsammare dag här hemma en med en lång hundpromenad som gick över både stock och sten.
Imorgon är en ny dag.
Jag skrotar runt och tänker på saker jag borde göra, saker jag inte gör, saker jag vill göra, saker jag undviker att göra, saker som, liksom dammtussar, lurar i hörnen. Jag skrotar runt och försöker att inte bli stressad av att dagen går och jag inte gör något. Inga utflykter, inga biobesök, ingen mellandags rea (fast den kan jag verkligen vara utan). Jag känner mig lite lurad av att solen skiner, så att det är väder att promenera i även om blåsten är förfärligt kall. Jag vill ha snöstorm, störtregn, ruskväder helt enkelt. Jag vill ha en ursäkt för att bara sitta här hemma och inte ta mig ut alls.
Det är lika svårt att inget göra som att låta bli att handla. Ja jag köper fortfarande massor av saker jag inte behöver trots det allra bästa föresatser att låta bli. Det är ett beroende som skrämmer mig. Jag gör också saker hela tiden trots att jag skriver och tänker att jag bara ska vara. Det är nästan omöjligt att bara vara. Och om jag lyckas en kort stund är det ännu mer omöjligt att inte bli stressad över att jag faktiskt inget gjort. Det är en paradox som det är svårt att ta sig förbi. Jag klurar på om man kan lägga sig i träning och hur det i så fall skulle se ut. Måste jag åka till annan ort för att ingenting göra. Om man gör det känns det som om uppdraget skulle vara enklare men också lite fusk. För det är ju här hemma i vardagen som det där onyttiga drällandet faktiskt skulle göra en hel massa nytta.
