Det är helt obegripligt hur jag kunde åka iväg och inte få med mig en kamera. Det enda som jag kom med var laddaren till en av kamerorna. Jag känner mig naken utan kamera och ser fantastiska motiv överallt. Det är tur att jag har i en telefon med kamera, så helt bildlös blir inte den här resan.
Morgon
Kväll
På egen hand i främmande land. Här är annorlunda men ändå välbekant. Det finns fler cyklister än i Stockholm och cykelbanorna är oftast mycket bredare än hemma. Men det allra mest anmärkningsvärda är avsaknaden av de där medelåldersmännen i lycra som på sina cyklar far fram som galningar i Stockholmstrafiken. Jag har hittills inte sett en enda här i staden. Här cyklar de flesta människorna i mer maklig takt och har vanliga kläder och visar att de ska svänga och till min stora förvåning även när det tänker stanna. Jag undrar om det är någon i Stockholm som ens vet hur man gör för att visa det. men det är fler som har hjälm i Stockholm, men det är klart om man far fram som om man vore jagad av blixten så är det kanske klokt att åtminstone använda hjälm.
Vi tillbringade en dag på halvön Beara som är lite vildare och lite mindre turistig än Dingle och Ring of Kerry. Här besökte vi Gleninchaquin park där vi gjorde vår andra fotvandring. Vi hade hört om parken tänkte att den skulle vara ett givet turistmål. Skylten som pekade in från huvudvägen var liten och oansenlig. Vägen som ledde mot målet var smal men asfalterad, sedan blev den smalare, asfalterad och med gräs i mitten. Den slingrade sig fram genom landskapet som var bedövande vackert, blev smalare och smalare, asfalten upphörde och vi undrade om vi verkligen var på rätt väg. När den nästan inte var mer än en bred stig kom vi slutligen fram till parken. Där fanns ett antal vandringsleder med varierande längd och ett vattenfall som säkert är imponerande när det är mer vatten i det än det var nu. Vi valde leden som tog oss upp ovanför vattenfallet. Utsikten var fantastisk. Resten av dagen åkte vi runt halvön på smala vägar, The Wild Atlantic Way. Åt musslor i Kilmarkilloge harbour, odlade tvärs över viken och tog oss ända ner till udden ut mot Dursey Island där linbanan har tillstånd att frakta två eller om det var tre personer och en ko över sundet.
Vi gjorde två korta vandringar på Irland. Det blev två helt olika upplevelser. Vägen vi gick den första vandringen var både stenig och sank och ledde upp till en liten sjö. Vi såg en människa på avstånd annars var det bara vi och fåren där uppe i bergen. Ibland sken solen, ibland regnade det. Det var ett fint regn som om någon sprayade ner nederbörden. Ibland var det vindstilla och ibland blåste det rejält. Växlingarna skedde minut för minut och dimmolnen lämnade aldrig bergen. Först tog vi på regnbyxor men beslöt sedan att det var bättre att bli blöt utifrån än inifrån. Blåsten och solen gjorde att när vi återvände till parkeringen var byxorna så gott som torra.
För ett tag sedan skrev jag om att jag egentligen inte tycker om att resa dvs jag gillar inte själva förflyttningen. Jag tror att jag måste revidera det en aning. Nu i veckan har jag rest fram och tillbaka till Göteborg med tåg. Att åka tåg är en trivsam sysselsättning där både kropp och själ hinner med. Jag kommer på mig själv med att uppskatta själva resan nästan lika mycket som att komma fram. Det är skönt att slå sig ner på sin plats, att boa in sig och sedan bara låta sig transporteras. Att SJ lyckades med konststycket att transportera mig i stort sett i tid både på dit och hemresa gjorde inte det hela sämre.
När det nu är så smidigt tänker jag att jag ska åka tåg lite oftare. Det finns så många trevliga ställen att besöka jag måste bara se till att komma ihåg det.
Plötsligt en ny stad, en ny utsikt och en väldigt speciell badrumslösning.
Jag står i duschen och önskar att jag låg i sängen. Blir stående länge eftersom själva förflyttningen känns ansträngande. Som att resa. Jag vill gärna vara på andra platser, se nya saker, träffa andra människor och lära nytt. Men det är inte alltid jag är så förtjust i själva förflyttningen, ganska sällan faktiskt. Flygplatser kan kanske möjliggöra spännande möten men mest är det bara tråkig väntan, lite pirrig förväntan och en massa tid i vacuum. Och hur kul är det egentligen att klämma in sig i flygplansfåtöljen och äta plastinpackad mat med plastbestick, om de nu överhuvudtaget serveras någon mat. Om man nu ska resa, det är inte alla som vill det, så känns tåg eller båt som de trivsammaste sätten. Man kan röra sig under tiden, själen hinner med och själva resan kan bli en upplevelse i sig. För att komma till Japan på rimlig tid är det flyg som gäller. Men väl där kan man åka både tåg och tunnelbana. Flest trevliga möten blev det i tunnelbanan. Bara man ställde sig där med en uppvecklad karta kom hjälpsamma Tokyobor till undsättning vare sig vi behövde det eller ej. Jag tyckte det var så trevligt att jag försöker göra samma sak här hemma i Stockholm. Då kan man få till spännande möten utan att behöva resa alls.
