Sommar igen och jag har jobbat på ”riktigt” idag. Känner att jag gjort nytta och att jag kan bidra, det känns väldigt roligt. Och så har jag fixat ringsignalen till min nya jobbtelefon så att jag vet när det är min telefon som ringer. Mitt liv är just nu fullt av detaljer som det tar lite tid att få ordning på.
Nu har våra besökare rest iväg. Extrasängen är nerburen i källaren och middagen avnjuten på tu man hand. Lägenheten känns lite ödslig. Imorgon börjar jag jobba. Vardagslunk med tydliga rutiner. Det är i alla fall vad jag hoppas på. Det har varit en härlig sommar med både ensamhet och gemenskap och nu känner jag mig redo att möta hösten.
Det finns fler än människor som curlar sina ungar.
Fortfarande ingen kontakt med världen efter drygt en vecka. På torpet får jag surfa via mobilen Och nu måste jag göra samma sak här hemma. Jag trodde att det löst sig under min bortavaro men så var inte fallet. Irriterande är bara förnamnet och dessutom kostar det en smärre förmögenhet eftersom jag inte har så mycket surf i mitt mobil-abonemang. Grrrr.
Varm dag men bästa födelsedagsvädret för äldsta dottern som firades med brunch. Blåbärsplättar, lönnsirap melon, scones, nybakad mamma limpa, yoghurt, nötter, avocado, keso, pannkakstårta och hembakade vaniljhjärtan, te och kaffe. Juicen glömde jag ta fram liksom ananasen men gick bra ändå. Själv medförde födelsedagsbarnet en flaska bubbel så det blev festligt värre. Så nu är hon firad ordentligt och efter en trevlig samvaro drog hon och kusinen vidare och lämnade oss gamlingar kvar.
Sen blev det en slö dag i solen och nu åker jag snart till Arlanda för att hämta hem min hjälte. Han har varit iväg och traskat fyra mil om dagen i fyra dagar. Med en temperatur på väl över 30 grader förstår jag att det varit ett tufft äventyr. Jag gissar att det här var sista gången han går Nijmegenmarschen. 66 gången har den som gått flest gånger knallat den. Kära maken har nu gått den 2 gånger, vilket, sett i mina ögon, är en prestation som heter duga även om jag i mitt stilla sinne undrar om det verkligen är helt klokt att syssla med sånt när man kan sitta på bryggan och läsa en bok. Nåväl det är tur att vi är olika vi människor.
Summer in the city
När vi var unga hade maken en motorcykel. En gång åkte vi så långt som till Vingåker och tillbaka. Jag minns inte så mycket mer än att det var ganska kallt och att motorcykeln havererade i Södertälje på vägen hem, vi fick ta pendeltåget den sista biten.
Den här gången åkte vi längre. Vi var bättre klädda och hojen höll hela vägen både bort och hem. Själva anledningen till vår utflykt var att besöka Dalsland eftersom vi räknat ut att det var det enda svenska landskap ingen av oss varit i. På vägen dit ville maken hälsa på en kompis på Öland och varför inte passa på att tillbringa en natt eller två i Malmö hos kusinen nu när v i alla fall var ute och for. Det blev ganska många mil körda innan vi äntligen kom till Dalsland. Ganska många landskap passerades också för den delen. Vi sov gott i Simrishamn, åt lakritssill i Kåseberga, fikade i Trelleborg och hittade glassen med stort G i Malmö. Har ni vägarna förbi och är det minsta intresserade av glass är ”Köld” Mittimöllan Claesgatan 8 det givna utflyktsmålet. Fotoutställning i Tornet i Pildammsparken och en öl på Bullens hann vi också med innan vi styrde kosan norrut mot det egentliga målet, Dalsland.
I Dalsland regnade det, inte hela tiden men det kändes så. Nu har vi i lalla fall varit där.Vi har sett akvedukten i Håverud ( i ösregn). Besökscentret hade resans trevligaste informatörer och fulaste vykort. Halmens hus i Bengtsfors var stängt på måndagar, kanske lika bra det för hur bra blir det att ha halmhatt på motorcykel i ösregn. Jag gissar att vi får åka tillbaka en annan gång när vädret är bättre och museet öppet.
En reflexion efter att ha susat runt i landet är hur tomt, stängt och avfolkat det känns på många ställen när man lämnar turiststråken och ger sig på upptäcksfärd efter det som är Sverige. Hur svårt det var att hitta de där trivsamma avkrokarna och matställena som serverade annat än pizza (även om jag är övertygad om att de finns). Så en lite sorgsen vemodig känsla lever kvar i mig när vi passerat den ena igenbommade macken efter den andra.
Efter sju dagar var vi tillbaka där vi började, på torpet i humlesurret och fågelkvittret. De grå fluggsnappsungarna växer men har ännu inte flugit ur boet. Körsbären har mognat och jag kan höra syrsorna.
Hur var det då egentligen att bli spätta så här i mogen ålder och att susa fram genom sommarsverige? Man kom närmare på något sätt. Närmare dofter, temperaturer och vädret. Allt blev mer påtagligt än både när man går eller cyklar, vilket var förvånande. Kanske är det för att man färdas fortare som temperaturskillnader och dofter blir så tydliga. Och vinden är en högst påtaglig kraft att inte underskatta. Det var inte helt olikt att segla. Kläder tas av, kläder tas på. Är man någorlunda rätt klädd när man åker får man värmeslag så for man stannar. När man sitter där bak mil eftermil pch bara åker med har man gott om tid att tänka, meditera och fundera kort sagt att göra ingenting och det tror jag att var bra för mig på många sätt.
Fler bilder finns på första sidan.
.
Efter att ha jobbat hårt med att snigelsäkra mina odlingslådor satte jag mig en stund på uteplatsen för att läsa. Jag har en hängstol som det är så vilsamt att sitta i och på eftermiddagen är lite lagom soligt där. Bakom planket står två körsbärsträd. Vi tänker ta bort dem eftersom de skräpar ner så mycket och dessutom gör så att enarna bredvid inte alls mår bra. men ännu står de kvar och idag landade först en fågel och sedan två i ett av träden. De hoppade runt där i trädet och ibland flög en av dem lite närmare mig. Först tyckte jag bara att det var trevligt och försökte fånga dem på bild. Men efter ett tag upptäckte jag att de verkade bekymrade över min närvaro. Inte så att de lät och var riktigt oroade mer så att de inte vågade sig in under taket på uteplatsen fast jag märkte att det var dit de ville. Jag kikade på ena sidan men inget anmärkningsvärt där. Men när jag gick till den andra sidan och ställde mig så att jag nådde upp att kika över kanten på den översta stocken så svischade en fågel iväg över mitt huvud. Nu vet jag varför de var så bekymrade. Så jag flyttade mig till en annan läshörna för att de skulle få lite lugn och ro. Jag tror att det är grå flugsnappare men är osäker så om du vet vad det är för fågel berätta gärna.
Det har blåst en hel del på sistone. Tursamt nog har vinden blivit ljummare, förändringens vind är inte alltid av ondo. Jag tror att min självkänsla har vuxit flera meter, en inte helt oangenäm känsla. Nu har jag tagit ett kliv, ett nytt steg. Men mer blir det inte om detta idag. Efter dagens trevliga fototur i Hammarby sjöstad och mer tanke på morgondagens kvällsäventyr ska jag nu försöka få lite skönhetssömn. Sov gott alla människobarn.
Tillsammans var ledordet för min lördag. Jag har varit på Fotografiska med en vän. Det var givande att se Nick Brants berörande utställning tillsammans. Om du har möjlighet att se den, gör det!
Du kan också lyssna på Nick Brandt på F Talk med Nick Brandt. Det här samtalet gjorde han i samband med öppningen av utställningen, här får man höra historierna bakom flera av bilderna.
Att se på fotografier tillsammans med någon som liksom jag har ett intresse för bild var väldigt givande. Det är också så fantastiskt med vänner. Man kanske inte ses så ofta men man plockar upp tråden och fortsätter nysta från där man var. Tack Nilla för en härlig dag tillsammans.
Sen har jag fotograferat fler duvor. Det verkar vara mitt nya tema. Duvbilderna hittar du bland mina Blipfoton.
Tomaterna som bildat en skog i fönstret här hemma är nu omplanterad i större krukor och placerade utomhus. Täckta med fiberduk hoppas jag att de överlever det kärvare klimatet.
Ja det är ungefär så mycket som ryms en lördag. Imorgon är en ny dag och innan den kommer lyssnar jag på Bo Sundström och Frida Öhrn. Det är vackrast när det skymmer….. av Pär Lagerkvist
Förra året odlade jag en miniaubergine, en liten fin som trivdes bra i sin kruka och inte blev större än ca 30 cm. Jag hade köpt frön som jag planterade. De grodde bra så pass bra att jag kunde ge bort några plantor. Den jag behöll belönade mig med ett antal fina små auberginer. Kruxet var att jag inte visste hur stora de skulle bli och när det var dags att skörda. Jag väntade därför lite för länge med skördandet och auberginen hann bli full av frön. Frön som jag la i en burk och sedan glömde bort. När det nu i år var dags för vårens frösådder påminde dottern mig om de där fröna. Jag hittade burken, det var väldigt många frön i den. Jag tänkte att det är nog ingen vidare grobarhet i dem så istället för att bara ta några stycken i varje kruka hällde jag ner samtliga frön i fyra krukor. Jag hade helt fel, det var utmärkt grobarhet i fröna, en otrolig växtkraft, jag tror att varenda ett har grott. Det är som en liten skog av späda aubergineplantor som längtar efter att få bli omplanterade. Idag tog jag mig an en av krukorna och satte ca 20 stycken små auberginer i nya krukor men var ändå tvungen att slänga massor, vilket bär mig emot men både jord och krukor tog slut. För att inte tala om platsen. det finns inte rum för så många plantor här hemma hos mig. Just nu står de ute i farstun och väntar på nya hem. Några av dem är borttingade men lång ifrån alla. Så har du vägarna förbi Enskede och är sugen på en miniaubergin så får du gärna komma in och hämta med dig en hem.
För övrigt verkar allt gro här hemma även om det inte är dags för omplantering riktigt ännu.
