När vi var unga hade maken en motorcykel. En gång åkte vi så långt som till Vingåker och tillbaka. Jag minns inte så mycket mer än att det var ganska kallt och att motorcykeln havererade i Södertälje på vägen hem, vi fick ta pendeltåget den sista biten.

Den här gången åkte vi längre. Vi var bättre klädda och hojen höll hela vägen både bort och hem. Själva anledningen till vår utflykt var att besöka Dalsland eftersom vi räknat ut att det var det enda svenska landskap ingen av oss varit i. På vägen dit ville maken hälsa på en kompis på Öland och varför inte passa på att tillbringa en natt eller två i Malmö hos kusinen nu när v i alla fall var ute och for.  Det blev ganska många mil körda innan vi äntligen kom till Dalsland. Ganska många landskap passerades också för den delen. Vi sov gott i Simrishamn, åt lakritssill i Kåseberga, fikade i Trelleborg  och hittade glassen med stort G i Malmö. Har ni vägarna förbi och är det minsta intresserade av glass är ”Köld” Mittimöllan Claesgatan 8 det givna utflyktsmålet. Fotoutställning i Tornet i Pildammsparken och en öl på Bullens hann vi också med innan vi  styrde kosan norrut mot det egentliga målet, Dalsland.

I Dalsland regnade det, inte hela tiden men det kändes så. Nu har vi i lalla fall varit där.Vi har sett akvedukten i Håverud ( i ösregn). Besökscentret hade resans trevligaste informatörer och fulaste vykort. Halmens hus i Bengtsfors var stängt på måndagar, kanske lika bra det för hur bra blir det att ha halmhatt på motorcykel i ösregn. Jag gissar att vi får åka tillbaka en annan gång när vädret är bättre och museet öppet.

En reflexion efter att ha susat runt i landet är hur tomt, stängt och avfolkat det känns på många ställen när man lämnar turiststråken och ger sig på upptäcksfärd efter det som är Sverige. Hur svårt det var att hitta de där trivsamma avkrokarna och matställena som serverade annat än pizza (även om jag är övertygad om att de finns). Så en lite sorgsen vemodig känsla lever kvar i mig när vi passerat den ena igenbommade macken efter den andra.

Efter sju dagar var vi tillbaka där vi började, på torpet i humlesurret och fågelkvittret. De grå fluggsnappsungarna växer men har ännu inte flugit ur boet. Körsbären har mognat och jag kan höra syrsorna.

Hur var det då egentligen att bli spätta så här i mogen ålder och att susa fram genom sommarsverige?  Man kom närmare på något sätt. Närmare dofter, temperaturer och vädret. Allt blev mer påtagligt än både när man går eller cyklar, vilket var förvånande. Kanske är det för att man färdas fortare som temperaturskillnader och dofter blir så tydliga. Och vinden är en högst påtaglig kraft att inte underskatta. Det var inte helt olikt att segla. Kläder tas av, kläder tas på. Är man någorlunda rätt klädd när man åker får man värmeslag så for man stannar.  När man sitter där bak mil eftermil pch bara åker med har man gott om tid att tänka, meditera och fundera kort sagt att göra ingenting och det tror jag att var bra för mig på många sätt.

Fler bilder finns på första sidan.

.