Eller kanske snarare upptagen med inget. Tar mig tid att vara frånkopplad. Tar mig tid att vara utan mobil och internet. Tänker att jag är på avgiftning och långsamt hittar tillbaka till tystnaden och det där mellanrummet jag tjatar så om. Det tar tid att ingenting göra. Det tar tid att landa och hitta tillbaka till orden bortom de snabba kickarnas värld. Jag har små svarta anteckningsböcker som det börjar bli dags att fylla med funderingar igen. Så som jag gjorde förut innan allt det där digitala på allvar fick mig i sina klor. Jag kommer inte att stänga av eller stänga ner utan (som du redan märkt) bara vara lite mer sparsam med tiden här i den virtuella världen. Sticka klart kofta nummer två, läsa klart en hel drös med böcker och skriva ett och annat inlägg när andan faller på.
Boken Yes är utläst. Den stämmer till eftertanke, där fanns mycket att fundera över. Det är väl hög tid att jag börjar tänka på hur jag vill leva mitt liv, vad jag vill ägna mina återstående dagar till. Jag vet att jag är lyckligt lottad som har utrymme att fundera över det. Det märkliga är att trots att jag verkligen har en paus blir det inte mycket tänkt. Dagarna följer någon sorts lunk och det borde finnas hur mycket utrymme som helst att tänka de där djupa tankarna, att fundera och filosofera. Men det blir morgon och vips är det kväll. Kanske att en del av energin går åt att fundera på annat, sådant som jag egentligen inte kan göra så mycket åt.
Uppkopplingen här på torpet är inte den snabbaste så därför blir det inte många inlägg. Det finns roligare saker att ägna sin ledighet åt än att sitta och stirra på skärmen som långsamt, långsamt kopplar upp.
Men lite blir gjort även om det går långsamt. Nya gardiner i härbret. En sommarkofta färdig-stickad och en ny på gång. Lite blåbär är plockade. Röjer i backen ner till sjön. I år för vi krig mot kaprifolen som ligger som ett täcke på marken och långsamt sprider sig över ett allt större område. Vattnar, skördar och fotograferar. Och det är väl det som är semester.
Att ta en paus behöver inte betyda att man latar sig, inte ens att man är lat. Att ta en paus kan vara att göra något annat än det som man vanligtvis sysslar med. Det kan också vara ett smart sätt att lösa problem, som att sova på saken. Inte så sällan kommer svaret när vi sysslar med något annat.
Just nu tar vi en paus, yngsta dottern och jag. Vi matar höns, vattnar grönsaker, gräver och planterar. Vi löser korsord, stickar och läser böcker. Vi är långt ifrån sysslolösa men paus har vi. Paus från allt det där vanliga. Och vi njuter av att få göra saker i vår egen takt. Att skrota runt utan krav på att det ska bli resultat.
Jag har två böcker som jag tänker läsa i sommar den ena är ”Yes! Därför köper vi det vi inte behöver av Katarina Bjärvall (jag har läst den förut men känner att jag behöver läsa den igen). Den andra boken heter Paus – Konsten att göra något annat av Patrik Hedenius. Det känns så bra att få fundera kring viktiga saker när jag sitter i blåbärssnåren och plockar blåbär. Eller när jag stickar vidare på sommarkoftan, efter som man tänker så bra när man arbetar med händerna.
Så sitter jag här mitt i sommaren. Jag kom i förrgår nästan mitt i natten. Det var en sådan magisk sommarkväll. Varmt stilla och tyst. Det enda ljud som hördes var myggornas surrande. Efter att ha satt på vattnet och packat upp satte jag mig på trappan med ett glas vin och lyssnade på stillheten.
Juninatt
Jag tycker om när vi är fler på torpet men det är också härligt att någon gång få vara alldeles själv. Speciellt trevligt när jag vet att jag kommer att få sällskap inom kort. Då kan jag verkligen njuta i min ensamhet.
Nu är vi två här på torpet och stillheten har bytts mot ett betydligt högre surr än myggornas. Det är mannen som kör med röjsågen i backen. Det låter illa och eftersom han klokt nog har hörselskydd hör han inte när jag gastar att han inte får gå löst på den del av tomten där jag har satt sommarblommor. Nåja det är en värdslig sak, blommorna kommer förhoppningsvis upp nästa år.
Så låter vi dagen gå, badar lite, läser lite, stickar lite och lyssnar på Sommar i P1. Och det är precis så som jag tänker att sommaren ska vara.
Om så bara för en helg men så välgörande. Det är en lisa för själen att skrota runt i grönskan. Att sitta på trappan och äta frukost, att så några frön, att smyga runt med kameran, att vattna lite, att sitta på trappan igen och titta på allt och inget. Och sen på kvällen kom regnet (kanske för att jag vattnade så ordentligt). Jag är en lyckligt lottad människa som kan få vara här och njuta av våren.
Försöker ransonera uppkopplingen och göra lite fler mellanrum. Du som följt Plommenaden ett längre tag vet att jag tjatar om vikten av mellanrum. Nu säger även forskningen det som beprövad erfarenhet vetat en längre tid nämligen att våra hjärnor behöver ha lite tråkigt för att kreativiteten ska kunna frodas. Av mobiltelefonernas ständiga pockande på vår uppmärksamhet och av alla snabba kickar vi får av likes på sociala medier blir våra stackars hjärnor överhettade. Och en överhettad hjärna har svårt att klara av att vara kreativ. Så koppla ner, koppla av och gör så som redan Alfons Åbergs farmor visste var en bra grej. Ha lite tråkigt helt enkelt. Du upptäcker snabbt hur kul det egentligen är om man bara ger det lite utrymme, det där tråkiga.
Plötsligt tog våren en paus. Några få personer stretade uppför Västerbron i regnet. I bussen var det varmt och skönt. Väl hemma blandades regnet med snöflingor. I morgon ska jag ta på mig både mössa och vantar.
Vi tog färjan från Tahiti till Moorea en resa som tar ca 45 minuter. Moorea är liksom Tahiti en ö med en vulkan i mitten men den är betydligt mindre, bara ca 6 mil runt om. Vi hade bokat boende hos Lucile. Hon hörde av sig och meddelade att hon skulle möta vid färjan. Vi tänkte att det var lite överkurs, vi hade ju egen bil och skulle säkert hitta dit på egen hand. Lucile och svärdottern väntade i färjelägret. Det var inte långt därifrån till det lilla pensionatet men tur att de mötte upp för vägen som man tog från stora vägen var i våra ögon inte riktigt en väg utan mer likt 400 meter djupa gropar och stenar. Vi hade aldrig svängt av där om ingen visat vägen. Väl framme uppenbarade sig ett underbart ställe med klar djungelkänsla. I trädgården (som för oss såg mer ut som djungel) fanns både frukt och bikupor. Lucile lagade jätte god mat så vi åt alla middagar där, ofta tillsamman med familjen.
Dayan och Lucile
På Moorea gick vi också en vandring och blev belönade med en vidunderlig utsikt. En dag var vi på en ö bara några minuters båtfärd från Moorea. Där fanns många fina fiskar att titta på, bland annat de fina hajarna med svart på ryggfenan och stora rockor som kom så nära att man kunde klappa dem.
På Moorea odlas ananas så naturligtvis var vi tvungna att prova pizzan med ananas på Allo pizzeria, där de gräddas i vedeldad ugn. Det var godare än man kan tro. Vi besökte också destilleriet på ön där gör man bland annat ananasvin. Ingen höjdare tyckte vi som gillar ananasen bäst naturell. Något vi inte såg eller köpte med oss hem var vanilj som de också är kända för. Däremot åt vi en fantastisk vaniljsås till fisk. Inte en gräddig söt som vi är vana vid utan med åt beurre blanc hållet. Fisk är det man äter mesta av och överallt längs vägen såg man ställningar med fisk till salu.
En kväll besökte gick vi Tiki Village Cultural Center. Det är som ett mycket litet skansen med traditionella hus och utställning som handlar om hur livet på öarna var förr. Här såg vi ett uppträdande som var ganska likt det som vi såg på Nya Zeeland men lite mer amatörmässigt. Trevligt var det hur som helst. Mindre trevligt var att köra hem i beckmörkret. Reflexer vet de inte vad det är och ganska få ställen har gatlyktor. Så fotgängare, cyklister (utan lyse) och hundar dök upp på bägge sidor av vägen i mörkret.
Bästa köp var badskorna av neopren som skyddar fötterna mot stenar och otäcka fiskar (som vi inte alls stötte på men som lär finnas). Intressant syn var alla bilvrak som lämnats och som får olika spännande form när naturen gömmer dem i grönskan. På Moorea finns tre publika badstränder och vi besökte naturligtvis alla tre. För badade gjorde vi varje dag, flera gånger faktiskt.
Efter 6 dagar var det dags för oss att ta färjan tillbaka till Tahiti. Där sov vi en natt på flygplatshotellet för att tidigt nästa morgon ta flyget iväg till Ahe.
Ganska möra efter 28 timmars resa landade vi på Tahiti natten mellan den 28 feb och 1:a mars.
Tahiti är den största ön i Franska Polynesien och ligger i ögruppen Sällskapsöarna. Där finns huvudstaden Papeete och de flesta av Franska Polynesiens 264 000 invånarna(ca 70%) bor där.
Bilden är lånad från Google Earth och pilen visar på den pyttelilla röda pricken som är Tahiti
Franska Polynesien är ett franskt utomeuropeiskt förvaltningsområde som består av ca 130 vulkanöar och atoller, varav 67 är bebodda). De är indelade i fem ögrupper och utspridda på en yta av 2 500 000km2 i Stilla havet. Den totala landarealen är på 4167 km2 (Stockholms län är 6 519 km2). Området ligger ca 4 600 km nordöst om Nya Zeeland och ca 6 000 km sydväst om Mexico. Invånarna är franska medborgare och har en egen lokal beslutande församling, dit ledamöterna väljs via allmänna val.
Karta från lonley planet
På Tahiti
Vi tillbringade sex dagar på Tahiti som består av två delar Tahiti och Tahiti-iti båda med varsin vulkan i mitten. Att det ligger en vulkan i mitten gör att huvudvägen går runt ön och det mesta är koncentrerat till stränderna. Huvudvägen runt Tahiti är ungefär 11 mil lång så vi hann med flera att köra flera varv under de dagarna vi var där. Vi bodde i Faaone, det enda ställe på Östkusten som hyrde ut boende. I boendet ingick strand och väckarklocka i form av de tuppar som finns överallt på ön.
Här står vi på Tahiti iti och tittar ut över Tahiti.
Som syns på kartan går det inte att köra runt Tahiti-iti . En dag åkte vi till Tautira för att äta lunch. Det hade också stora delar av Tahitis Harley Davidson åkare gjort. Alla hade hjälm men förövrigt var, i alla fall en del klädsel något annorlunda från vad vi är vana vid här hemma.
Under dagarna på Tahiti han vi göra en hel del förutom att bada. Vi besökte vi den botaniska trädgården och jag blev förälskad i Lotusblomman. Vi tittade på fört ett vattenfall och sedan trotsade vi en avspärrning och gav oss upp i bergen för att komma till ytterligare två. En olydnad som betalade sig i en mycket vacker upplevelse och total avsaknad av turister. Vi tittade på Vattenträdgården vid Vaipahi och därifrån gick vi en av vandringslederna. Det är spännande att tvärt emot här hemma så tar lövträden slut och ersätts av barrträd när man kommer högre upp på berget. Utspridda över hela ön är de mest synliga resterna av den gamla tahitiska kulturen heliga platser så kallade marae. Här måste man passa sig så man inte stör, det kan få samma följdverkning som att stöta sig med de små underjordiska här hemma. Temperaturen var hela tiden någonstans mellan 30 och närmare 40 grader. Vi badade så fort vi kom åt men aktade oss noga för att inte bränna oss. Ett betydligt kallare bad än de vi tog i havet tog maken i Maraá grottorna. Här fanns tydliga avspärrningar och skyltar som skulle hindra människor från att bada. Men som du ser på bilden var han inte ensam om att trotsa det förbudet. Det var faktiskt fler människor innanför än utanför avspärrningen.
