Funderingar

Förändring II

Publicerad 7 december, 2015 av kersko

Vi är så lika vi människor, så lika och ändå så olika. I förändring blir olikheterna tydligare. Det finns så många sätt att reagera på och det gör vi, alla på sitt eget högst personliga vis. Det blir också så att vi på något sätt både förenas och driver isär. Är det så att man i förändring har nog med att ta hand om sig själv. Det kanske är tillräckligt svårt att försöka klara av sina egna tankar och reaktioner utan att behöva förhålla sig till alla de andras också. Alla de där andra som inte reagerar som jag, de som gör och tänker annorlunda.

En gång för länge sedan blåste förändringens vind över min arbetsplats. Jag var väldigt ny där och dessutom vikarie. Där fanns en fantastisk chef som verkligen såg och mötte oss i allt det där svåra som förändring är. En dag landade det en dikt i postfacket. Den dikten, som han delade med oss , har sedan dess varit min följeslagare och tröst när det blåser så där extra kallt i tillvaron.

När marken gungar
tar jag små små steg
nästan alldeles omärkliga
så kanske jag kan hålla balansen

När sekunderna stockar sej
och sedan kommer störtande över mig
alla på en gång
är jag mycket sträng mot dem
det måste jag vara
En och en, en och en
får de tillstånd att passera mej
och de oändliga timmarna
tills det är morgon

När sidor och stycken
och meningar
verkar ogenomträngliga
tar jag orden
ett efter ett
och håller länge upp dem mot lampan
så de blir
genomskinliga

sen samlar jag ihop
de alldeles små resterna av mitt mod
och viskar tyst
men bara till dem
som har örat helt nära marken
och som kryper fram
som jag

Märta Tikkanen

Det är oftast inte så bråttom

Publicerad 29 november, 2015 av kersko

Jag läser SVD:s kulturbilaga där de listar årets (i deras tycke) bästa böcker. Fastnar för en formulering när det gäller Kerstin Ekmans bok ”Då var allt levande och lustigt.” I slutet står : ”Den blir också ett motstånd mot allt det som har bråttom.” Den boken måste jag ta och läsa. Inte bara för att jag gillar Kerstin Ekman utan också för att jag ogillar att ha bråttom. Och bråttom är det nuförtiden nästan jämt. Jag har så otroligt svårt att förstå varför det är så. Att vissa saker kräver stor skyndsamhet kan jag begripa som klimatfrågan, utfiskning mm där gäller det att handla nu eller till och med nyss, och med kraft. Men att vi vanliga dödliga måste rusa runt i tillvaron i någon slags turbofart, det förstår jag inte. Det är något fel i hur vi tänker och organiserar oss. I den verksamhet jag arbetar är vi ingen akutverkasamhet, det borde inte vara så att vi måste besluta på sekunden, men ändå agerar vi ofta som om så vore. Allt ska ske skyndsamt, det är snabba beslut som gäller och väldigt lite tid för eftertanke och reflexion. Dagarna fylls och det är näsan lite pinsamt att ha luckor i sin kalender. Som om man inte gör ett bra jobb. Likadant tänker jag att det är i skola och förskola. Det är fullt ös hela tiden. Vad hände med mellanrummen, de som vi så väl behöver. Det är kanske inte konstigt att man (jag) tycker att det fattas så underliga beslut idag. För om det inte finns tid att tänka efter, att fundera och vända och vrida på saker, tid att ringa mamma eller mer erfarna kollegor, hur ska det då kunna bli väl underbyggda genomtänkta grundade beslut? Nu är jag tillbaka till det som jag så ofta skriver om men mer sällan efterlever, långsamhetens lov. Jag ska börja imorgon, gå långsammare, prata långsammare, äta långsammare och framförallt säga att det måste jag fundera på en stund, jag återkommer en annan dag när jag tänkt färdigt.

Vuxen

Publicerad 21 november, 2015 av kersko

Jag lyssnar ibland på programmet Filosofiska rummet. Och det är inte bara för att de har en av Bo Kaspers låtar som signaturmelodi utan också för att de ofta tar upp spännande frågeställningar som de vrider och vänder på. Idag lyssnade jag på ett program som behandlade vuxenhet. När är man vuxen och vad innebär det? Finns det en tydlig gräns när man kan säga att nu jag är vuxen, och hur definieras egentligen begreppet vuxen, vad menar vi med det.

Jag tror att vuxenhet handlar om ödmjukhet och ansvar. Det är för mig att ha tillskansat sig en förmåga att kunna lyfta blicken utanför sig själv och sina egna behov. Vuxenhet har ingenting med ålder att göra men kanske med mognad. Samtidigt som jag håller med den filosofiska praktikern Tulsa Jansson och författaren Sigrid Combüchen som i programmet menade att man går in och ut i det vuxna. Det är väl lite som det som Dunderklumpen säger ”jag är alla de jag varit förut” dvs inom mig bär jag alla mina åldrar och med det också både vuxenhet och omognad. Varje del kan skymta fram vid olika tillfällen och olika mycket. I vissa sammanhang kan man tillåta sig att vara mer barnslig än i andra. Psykoanalysen talar om regression i jagets tjänst.
När jag var väldigt mycket yngre skrämde vuxenheten mig. Den var så liktydig med plikt och ansvar och någon slags grå präktighet fylld med arbete. En känsla av att det var allt som fanns när man väl vuxit upp. Att livet liksom stelnade på något obegripligt sätt. Som om ens handlingsutrymme och därmed världen skulle krympa. Idag tänker jag istället tvärt om, att som vuxen växer världen. Man har fler erfarenheter och med det också ett större referensmaterial att utgå ifrån när man ska handla. Att vara vuxen är för mig att ha en frihet i sitt handlingsutrymme, men en frihet som också innebär ett ansvar. men ansvar behöver inte vara grått och tråkigt det kan vara lustfyllt och berikande.

Jag ser mig inte som vuxen i alla lägen men det spelar egentligen inte någon roll. Nu när jag är 50+ känner jag mig mycket tryggare och mindre beroende av vad andra tänker än jag gjorde när jag var yngre. För mig är det en smula vuxet.

Refugium

Publicerad 17 november, 2015 av kersko

Jag har i min ägo en bok som heter Refugium. Den är skriven av Ingela Bendt och handlar om Hans Drost trädgårds-filosof och landskapsarkitekt.
Om refugium säger han:

Refugium betyder tillflyktsort.
En plats dit man drar sig tillbaka för att få vara ifred.
En skyddad zon. Ett ostört rum.
Refugium är en intim plats som kan föda samtal och tankar.
Det är som en förnimmelse av något man inte vet.

Det är som musik de där orden, en förnimmelse av något man inte vet. Jag blir varm och glad av tanken och börjar fundera över hur mitt Refugium ser ut.
Jag tror att jag ibland bär mitt refugium med mig. Att jag kan hitta den där ostördheten och reflektionen i mig själv. Men oftast kan jag behöva en plats. En plats att återvända till, en plats att hämta kraft från, en plats som tillåter att jag arbetar med det som inte syns, de stora frågorna om tillvaron och livet. Som på torpet tänker jag, som på torpet.

Det var Slottsträdgårdsmästaren som tipsade mig om boken och vill man läsa lite om den så kan man göra det här.

Utmana de mörka krafterna

Publicerad 14 november, 2015 av kersko

Det är svårt att göra ett inlägg som inte berör terrordåden i Paris. Här där jag är, på torpet i det tysta och vackra, känns den stora världen med all sin ondska väldigt långt bort. Det är lätt att få känslan av att, här stannar jag och gömmer mig för allt otäckt som händer, här där det är tryggt och ofarligt att vara. Men det är just det jag inte kan. För det är ju då som det onda vinner. Om jag väljer att begränsa mig och mina handlingar av rädsla. Men om alla vi som inte delar terroristernas syn på hur världen ska se, ut trotsar rädslan och mörkret och fortsätter leva i världen istället för att huka i vrårna, det är då och först då som mörkret kan ge vika. Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att det är ofarligt. Men om vi låter rädslan ta över och gör det som idag känns lättast, kommer vi få en värld som vi inte vill leva i. Så öppna hjärtat för alla de som flyr från terror och fasor. Ta emot dem med öppet sinne och respekt. Det är vårt gemensamma ansvar. Och fortsätt lev, gå ut och njut av höst, av regn, och av livet.

Hem

Publicerad 1 november, 2015 av kersko

Det är min sista kväll i Köpenhamn. Jag sitter i mitt rum och lyssna på Bo Kaspers sista skiva. ”Den som alltid längta till något annat kommer aldrig hitta hem” sjunger Bosse i låten Sommar. Och kanske är det just det som den här resan har gått ut på, det som varit själva poängen för mig. Att inte söka utanför mig själv för allt jag behöver har jag redan, jag bär det med mig hela tiden. Det är så självklart men ändå så svårt. Det är underligt att det ska vara så knepigt att ge sig själv det som man så självklart ger till andra. Så i kväll öser jag över mig både tillit och tålamod och allra sist en stor skopa kärlek. Känns lite skakigt så här i början men jag kommer att lära mig, helt säkert.

Dagens fundering:

Publicerad 29 oktober, 2015 av kersko

Om kroppen är ett skal och jag som en eremitkräfta som tillfälligt vistas i skalet. Hur ska jag då hantera känslor som rör skalet. Om mina ben gör ont är det då inte mina känslor utan benens. Kan jag säga att jag mår fantastiskt även om kroppen inte gör det. Om jag inte är min kropp vad är jag då? Är jag inte både kropp och själ och är inte det ena beroende av det andra i någon sorts växelverkan. Jag ska se hela barnet men bara delar av mig själv. Vissa saker på den här kursen är lite svårare att ta till sig än andra.
*
Jag har hittat min oas i staden. Inte helt oväntat är det Det Kunglige Bibliotek. Där förenas både böcker och fotografi så det är kanske inte så konstigt att jag genast trivdes där. Idag besökte jag en fotoutställning ” A world I can believe in” med Joakim Eskildsens bilder. En spännande utställning på flera sätt. Där visades bilderna men också själva processen att göra en bok av dem. Sedan blev jag sittande på det trevliga fiket där de serverar både mat och kaffe till en rimlig penning. En bra avslutning på dagen.

Frisk

Publicerad 21 oktober, 2015 av kersko

Det är fantastiskt att må bra. Jag tror inte alltid vi värdesätter det så mycket som vi borde. Nu när jag kravlat mig upp ur förkylningens grepp och återvänt till yttervärlden är det en helt fantastisk känsla. Att vara med, att orka och att komma ut och se hösten live och inte bara inifrån. Men det finns lite kondition och smidighet att återerövra. Idag var jag på första yogapasset på över en månad. Vilken kick. Trots att jag var helt slut efteråt liksom svävade jag därifrån. Märkligt det här med motion och endorfin. Nästan så att jag kan förstå de där extremsportarna. Men var lugn det finns inte på min karta. Två till tre yogapass i veckan och möjligen någon, högst 10 min, långsam joggingtur, det är vad jag tror att jag kan hantera. För jag har ju trots allt köpt ett par joggingskor. Men jag har också upptäkt att det fungerar att gå i dem också. Så kanske jag nöjer mig med yogan. Men en sak är säker, imorgon finns här en som kommer att ha träningsvärk.

Tystnad

Publicerad 20 oktober, 2015 av kersko

Alldeles ensam hemma. Hunden är utlånad på obestämd tid. Mannen och dottern ute och reser. Här är bara jag och tystnaden. Det är underligt att det kan vara så tyst. Fast jag bor i stan i ett flerfamiljshus så är det alldeles, alldeles tyst. Det är ganska lyhört där jag bor men antingen är grannarna borta eller så sover de, de hörs i alla fall inte.
Det är som att sväva att befinna sig i tystnaden, som att vara under vatten. Jag hör mina egna ljud så mycket högre än jag brukar. Hjärtat slår och andetagen blir som en puls, en rytm som leder in mig i ett behagligt meditativt lugn. Jag tror att jag skulle kunna sitta här i evighet och bara umgås med tystnaden.

Funderingar i farten + en och annan bild