Paus

Fortfarande paus

Boken Yes är utläst. Den stämmer till eftertanke, där fanns mycket att fundera över. Det är väl hög tid att jag börjar tänka på hur jag vill leva mitt liv, vad jag vill ägna mina återstående dagar till. Jag vet att jag är lyckligt lottad som har utrymme att fundera över det. Det märkliga är att trots att jag verkligen har en paus blir det inte mycket tänkt. Dagarna följer någon sorts lunk och det borde finnas hur mycket utrymme som helst att tänka de där djupa tankarna, att fundera och filosofera. Men det blir morgon och vips är det kväll. Kanske att en del av energin går åt att fundera på annat, sådant som jag egentligen inte kan göra så mycket åt.

Uppkopplingen här på torpet är inte den snabbaste så därför blir det inte många inlägg. Det finns roligare saker att ägna sin ledighet åt än att sitta och stirra på skärmen som långsamt, långsamt kopplar upp.

Men lite blir gjort även om det går långsamt. Nya gardiner i härbret. En sommarkofta färdig-stickad och en ny på gång. Lite blåbär är plockade. Röjer i backen ner till sjön. I år för vi krig mot kaprifolen som ligger som ett täcke på marken och långsamt sprider sig över ett allt större område.
Vattnar, skördar och fotograferar. Och det är väl det som är semester.

Dagarna går……

Dagarna går, en del blir gjort och annat inte. Jag funderar över hur man bäst använder sin ledighet. Men redan formuleringen, att använda, blir lite ångestfylld. Kanske det bästa är att bara flyta med. Att lyssna på regnet, att ta tillfället i akt och följa en pytteliten spindel med blicken när den klättrar upp och ner mellan rosen på bordet och lampan. Fundera över om det är möjligt att fånga den på bild, försöka men den är för snabb för manuellt fokus och för liten för att få fatt på med autofokus. Och vips är den försvunnen. Det är så tyst så att jag nästan hör den, tystnaden. Ute har det slutat regna, mitt te kallnar i koppen. Jag är strängt upptagen med att vara, att andas, att lyssna och att njuta. Njuta av att dagarna går, och av att en del blir gjort men att jag kommer att ha en del kvar. Det är sommar på torpet.

Regn på torpet

217 Fänkål

Tystnad

Alldeles ensam hemma. Hunden är utlånad på obestämd tid. Mannen och dottern ute och reser. Här är bara jag och tystnaden. Det är underligt att det kan vara så tyst. Fast jag bor i stan  i ett flerfamiljshus så är det alldeles, alldeles tyst. Det är ganska lyhört där jag bor men antingen är grannarna borta eller så sover de, de hörs i alla fall inte.
Det är som att sväva att befinna sig i tystnaden, som att vara under vatten. Jag hör mina egna ljud så mycket högre än jag brukar. Hjärtat slår och andetagen blir som en puls, en rytm som leder in mig i ett behagligt meditativt lugn. Jag tror att jag skulle kunna sitta här i evighet och bara umgås med tystnaden.

Öja

Ordning

Mörkret sänker sig utanför och gör att det inte längre syns så tydligt att här verkligen skulle behöva städas.  När jag är frisk och jobbar hinner jag inte se behovet och nu när jag är sjuk och hemma orkar jag inte göra något åt det. Jag kanske skulle göra någon slags plan. Att städa ett rum om dagen, då skulle det aldrig hinna blir riktigt så här illa och det skulle dessutom gå förhållandevis fort. Men först måste jag nog  ta alla rum för att nå upp till någon slag lägsta standard. Just nu känns det som om det skulle vara riktigt härligt med en rejäl storstädning, något att se fram emot. Ungefär som att krypa ner mellan nytvättade lakan som hängt ute och torkat.
Jag har också kommit till ett stadium då jag vill rensa ut, plocka bort och skala av. Göra plats för tomrum och stillhet.  Jag ser att ni som känner mig lite bättre ler, för jag är inte precis bäst på att plocka undan och hålla ordning. Jag tycker att jag försöker men det bildas ändå högar lite överallt. Jag förstår inte hur ni ordningsamma bär er åt för att hålla den där ordningen. Undrar om det finns kurser i sånt, det vore annars en nisch för de kunniga.  ABF kurs i ordning och struktur,  kan det vara något.  Kanske är det för sent att lära gamla hundar hålla ordning,  jag får helt enkelt skärpa mig och göra så gott det går.

Kyoto

Välstädad veranda, Nijoslottet Kyoto

Paus

De senaste dagarna har det blivit dåligt med strövtåg.  Jag ligger till sängs och betraktar det vackra höstvädret inifrån. En ovan sysselsättning som kan vara nyttig på flera sätt.  Om jag hade varit lite mer inkännande och lyssnat på kroppen hade det kanske gått över lite fortare, eller så inte. Det är så mycket man inte vet.  Att vara overksam tror jag är bra för mig som nästan alltid rusar fram i tillvaron. Jag tänker att jag ska stanna upp men när jag gör det somnar jag oftast. Jag skulle kunna lyssna på det också och inse att jag kanske borde sakta ner lite. Men det skulle betyda omprioritering och det är så fasansfullt svårt för jag gör ju bara roliga saker, saker som jag vill hålla på med.
Ni ligger jag i alla fall här och gör nästan ingenting  utflykterna är begränsade till köket och tvsoffan.  Njuter på distans av solen och tackar min lyckliga stjärna att jag har gott om bra böcker att läsa, när jag orkar med det. Mest sover jag eller dåsar. Funderar och filosoferar och har nästan lyckats släppa taget.

Bok