Ledig

Glömska

Jag for till torpet. I brådskan glömde jag väskan med böcker och kläder kvar hemma. På sätt och vis saknade jag den inte. Det var mer idén om att jag packat den och bemödat mig om att fundera på vad jag skulle ha med och sedan glömde den, som irriterade mig. Böcker finns i överflöd även på torpet och kläder finns där också om det skulle behövas. Det är mer det där med glömskan. Och när jag försökte få en bild av var väskan var så var det bara tomt. Ett tag fick jag för mig att jag glömt att packa in den i bilen, så att den skulle stå kvar på trottoaren, trots att jag visste att det inte kunde vara så fanns tanken kvar som ett kliande myggbett. 

Jag var ensam, helt ensam på torpet hela helgen. Inte ens hunden fick följa med. På torptrappan skrev jag på ett blogginlägg som jag tyckte blev riktigt bra. Nu är jag hemma i stan och var pappret med blogginlägget tagit vägen har jag ingen aning om. Förhoppningsvis ligger det kvar i korgen med baddräkten och badtofflorna och kan användas vid ett senare tillfälle men visst känns det lite snopet.  

Lördag

För att jag riktigt på allvar och redan från början ska ta tag i mina föresatser för det nya året, det att göra en sak i taget, har min kropp sett till att välkomna ett virus. Jag hade hellre sett att jag fick fixa utmaningen på egen hand men det är klart då hade det troligtvis inte alls skett så här effektivt. Började med att sova i sexton timmar och då var det det jag  gjorde, mycket fokuserat, och ingen annat. Sedan har jag i maklig takt ätit frukost och tittat igenom tidningen,  faktiskt ingen splittring här heller. Och efter att tittat ut på snön som vackert faller utanför fönstret, tagit ett kort på min hyacint och skrivit detta inlägg så kommer jag åter att inta horisontalläge. Så nu vet du var du har mig.

Hyacint

Overksam

Semester är att göra något annat än det man vanligtvis ägnar sig åt. Jag gör det, gör något annat eller ingenting. Det är en smula ovant att ingenting göra.  Det är egentligen inte alls svårt. Det svåra är att inte få ångest över det utan försöka intala sig att det är helt i sin ordning. Att det är ok att sitta på trappan och bara vara.  Jag försöker spara varje ögonblick för kommande behov för jag vet att det kommer att behövas mycket av den varan när hösten kommer.
I ingenting finns det plats för tankar men de svävar iväg som såpbubblor och är omöjliga att fånga. I stunden känns de rejäla och nydanande men upplöser sig i samma ögonblick som jag tror att jag kan få dem på pränt. Ibland undrar jag hur länge jag skulle behöva vara ledig för att få ordning på dem. Eller kanske är det något jag inte kan förvänta mig,  något onåbart som bara finns i min längtan. Och i den längtan blir jag sittande på härbretrappan och titta på fröet som virvlar i vinden. Är det verkligen att ingenting göra?