Tystnad

Min drygt ett år gamla mobiltelefon har inte riktigt fungerat som den ska. Så i veckan tog jag mig äntligen tid för att lämnade in den på reparation. Ja, det är faktiskt underligt, men det går att göra det, reparera den alltså, och reparationen omfattas till och med av garantin vilket var en glad överraskning. Det tog lite tid med all pappersexercis  och medan jag väntade dränktes jag av musik. Jag frågade expediterna om de själva fick välja musiken och de svarade att det fanns en lista de skulle spela men att de inte gillade den, för som de sa : även om klassisk musik kan vara bra så orkar man med att lyssna på det en hel dag.  Följaktligen hade de gjort en egen spellista, med som de sa,  varierad musik.  Får det vara tyst undrade jag, varpå de två unga männen stirrade förskräckta på mig,  Om det var tyst skulle jag inte kunna jobba svarade den ena.
Jag funderar på det och hur det kommer sig att så många vill fylla ut tystnaden istället för att ta den tillvara. För mig är tystnaden en nödvändighet. Utan tystnad inga reflexioner, inga tankar. Utan tystnad går jag vilse och tappar bort mig själv.  Robert Waldinger, (han med Ted-talk ”What makes a good life?”) skriver om tystnaden i sitt senaste blogginlägg.  Han menar att om vi tar oss tid och gör plats för tystnad får vi också hjälp med att leva ett rikare liv.  Tystnaden berikar mig och får mig att hitta in till det som är kärnan, det viktigta i just mitt liv.
Varje gång vi kommer till torpet säger min man. ”Hör, inte ett ljud som är skapat av människa.” Det är tydligast där, på torpet. Men jag hör den här hemma också, tystnaden. Just nu är det så tyst att  jag bara hör är mina egna andetag.  Så det är det jag ska ägna en del av dagen åt, att lyssna på mina andetag.

Moln 2

 

Nu

Det har en längre tid talas om att vi ska leva i nuet. Men vad är egentligen nu?  Det är inte bara jag som ställt den frågan. Redan på 300-talet undrade Kyrkofader Augustinus samma sak får jag lära mig i Pontus Waslings bok Minnet fram och tillbaka.
För att förstå tid försökte Augustinus ta reda på hur långt nuet är.  Han kom fram till att nuet egentligen inte finns alls,  det är bara en övergång, och så kort att den endast är som en gränslinje mellan dåtid och framtid.  Enligt Augustinus existerar varken det förflutna eller framtiden , de finns bara som minnen eller som förväntningar. Så livet består av en massa minnen förutom det ögonblick som passerar så snabbt att man knappt hinner fånga det. Det är en fascinerande tanke som jag vrider och vänder på. Jag återkommer helt säkert i frågan, men först ska jag läsa klart boken.

Dimma, minnen

 

Orange

Den nya deltävlingen hos Bosse  blev något av en uppmärksamhetsövning, det gillar jag.  Hitta orangea saker i din omgivning var uppgiften. Jag hade verkligen ingen aning om att vi hade så mycket orangea saker på jobbet. Inte heller att Stockholm kryllar av orangea ryggsäckar, plastpåsar och gymnastikskor. Otroligt att jag inte tänkt på det förut.  Men det är det som är grejen, att rikta fokus på något och vips ser man saker man aldrig sett tidigare. Här kommer bilder på tio av de orangea saker som jag idag.

Orange

Som vanligt blir bilden både större och bättre om du klickar på den.

 

Skåp och kistor

Fina skåp har jag sett idag. Det är Anders Skarin som ställer ut på Galleri Hantverket. Tänk så mycket fint man kan göra om man har fantasi och hantverkskunnande.
Skåpen får mig att tänka på en artikel i tidningen Hemslöjd som jag läste för länge sedan. Jag är lite osäker på om jag skrivit om den förut men jag tycker det är så bra att det tål att upprepas.  Artikeln handlar om ett gäng som i studiecirkelns form bygger sina egna likkistor. Kistorna utformas så att man, innan det är dags för den slutliga användningen, kan ha dem till annat. Förvaring av cd-skivor eller barskåp till exempel. Jag tycker tanken är briljant, och att det är precis som han som drog igång det hela säger, en hyllning till livet. Lyssna här på Sveriges radio.  Vilken omsorg och omtanke att få göra en egen kista, designad bara för mig.  Jag har genom åren berättat om det här för ett antal människor. Det är ganska få som, liksom jag, tyckt att idén är bra.  Jag undrar varför, varför är vi så rädda för det som så ofrånkomligt förenar oss. Det enda vi kan vara helt säkra på, döden. Livet är ändligt och det gäller att göra det bästa av den tid vi har. Tiden består av en massa ögonblick varav många är det som vi kallar vardag. Det är liksom det som är livet, det är bara att inse att det blir varken bättre eller sämre, det är bara som det är, just ditt liv och just nu. Precis som John Lennon sjunger i sången Beautiful Boy : Life is what happens to you while you’re busy making other plans. Låt oss göra de där ögonblicken så innehållsrika och meningsfulla som vi bara kan, kanske kan det vara veckans utmaning.

Fundering

Idag når mig nyheten, Bodil Malmsten är död.  Det är så många som dör, både sådana som jag vet vilka det är och andra. Det dog färre när jag var ung, nu dör det människor hela tiden. Jag undrar om det beror på att jag själv kommer allt närmare ändhållplatsen.
Jag har tänkt på att de kända människorna, eller rättare sagt, de kända människorna som jag känner till blir allt färre. De dör en efter en. Det finns såklart fortfarande kända människor men inte så många som jag känner till. Mina barn har bättre koll på dem, jag har inte riktigt orkat bry mig om att lära mig deras namn. Kanske har namnen blivit mindre viktiga. Det kan också vara så att de där kända människorna var färre förr och att alla kände till dem. Ja du vet då när man tittade på Hylands Hörna och alla hade sett samma sak på lördagkvällen. Nu finns de på så många olika ställen och det finns så många olika skådespelare, musiker, komiker mm att man omöjligt kan hålla koll på alla. Då håller i alla fall jag hårt om de jag känner till som Bodil Malmsten, Henning Mankell, Tage Danielsson osv, det är bara så sorgligt att hålla hårt i någon som inte längre finns. Så jag försöker lära känna lite nya kändisar då och då men det går trögt och jag skyller på åldern.

Skanstullsbron 2

 

 

 

 

 

 

Wallander

Ny deltävling hos Bosse. Det här gången har jag inte hunnit hänge mig åt tävlandet utan lyckas nog bara skrapa ihop några ynka poäng. Hittade ingen kvinnlig polis och inte heller någon polishund. Funderade ett slag på att försöka fixa till den egna vovven men insåg att han inte riktigt platsar för den rollen. Inte heller lyckades jag hitta mer än en suddig tidningsbild på en av de skådisar som spelat Wallander. Nåja jag får komma igen vid nästa etapp.  Här kommer de tre  bilder jag lyckats åstadkomma:

Polis

Vår närmaste polisstation ligger uppe vid Globen. Där går jag ofta förbi och där hittade jag en polisbuss som fastnade på bild. Hoppas att den kan godkännas av domaren som en polisbil.

Polis-2

Och sedan var det ju det här med skådespelarna. Här kommer en suddig Rolf Lassgård som Ove.

Lassgård

Torsdagsmiddag

När mannen ute på galej passar jag på att bjuda döttrarna på middag. Ber sonen (kocken) om förslag på en restaurang där även vegetarianer kan bli väl omhändertagna. Han tipsade om Woodstockholm och vi blev inte besvikna. Vi hade inte bokat bord men den vänliga servitören fixade plats åt oss vid ett långbord. Stället, som inte är stort, var i det närmaste fullsatt. Stämningen var gemytlig och servitören mycket trevlig. Trots att det var mycket folk så tog han sig tid med gästerna så att man kände sig väl omhändertagen. Det var välgörande med de lugnet han utstrålade, ingen stress, inget jäkt och alla fick vad de skulle ha i god ordning.  Vi valde vegetariskt alla tre. Det blev arancini en Siciliansk rätt där risotto formas till bollar som fylls, i det här fallet med Mozzarella, och sedan friteras. Till det serverades hjärtsallad och gulbeta. Varsitt glas vitt vin, också det från Sicilien, kostade vi på oss så här på torsdagskvällen.  Det blev en mycket trevlig stund tillsammans en vanlig torsdagskväll. Och  så trevligt hade vi det att jag helt glömde bort att fotografera.

Morötter

 

Blå timmen

Blå timman

Det var så vackert nu i eftermiddags i skymningens blå timme när ljuset långsamt försvann på himlen. I mitt huvud dök en versstrof upp: Det är vackrast när det skymmer. Den kommer från en dikt med samma namn skriven av Pär Lagerkvist. Dikten är tonsatt mer än en gång och har sjungits av bla Ulla Billquist men också av Bo Sundström och Frida Öhrn på skivan Den lyckliges väg. Då låter det såhär:

 

När det väl blivit mörkt kan man ändå fånga ljus med kameran om man har tillräckligt lång slutartid så att det lilla ljus som finns kan leta sig in genom bländaren. Jag ställde kameran på en kant bredvid Nynäsvägen och tryckte av.  Då kan det bli så här. Gatlyktorna blev som stjärnor och ljuset från de förbipasserande bilarna blir som färgade streck. Rätt effektfullt eller hur.

Nynäsvägen

Körhelg och fotoklubb

I helgen var jag på körhelg. Det innebär att kören åker iväg och sedan helt hänger sig åt att sjunga, äta god mat och ha trevligt tillsammans.  Trevligt har vi hela tiden, äter gör vi mycket och gott men framför allt så sjunger vi. Det är förvånande hur koncentrations-krävande det är att sjunga. Man skulle kunna tro att det bara är att följa noterna och så ordnar det sig. Men det är hårt arbete att få de där noterna på notbladet att omvandlas till toner som harmonierar med varandra. När de andra stämmorna klämmer i då gäller det att hålla på sitt och inte tappa taget om sina toner och glida med de andra. Ibland blir man förvånad, en svår stämma kan gå hur bra som helst medan något som verkar väldigt lätt ut kan få en ur balans. Vi experimenterade en del och gjorde flera roliga övningar. Bland annat en där flyttade oss ut från vår bekvämlighetszon. Vi brukar oftast stå tillsammans vi som sjunger samma stämma. Då får man hjälp och stöd av varandra. Men nu provade vi med att istället ställa oss i små grupper med en från varje stämma. På något underligt vis var det nästan lättare att då hitta rätt och att hålla sin stämma. Kanske för att man så tydligt hörde sig själv.
Ända sedan jag kom hem, lätt utmattad i söndags eftermiddag, har de olika melodierna snurrat runt i huvudet. Det är spännande att de jobbar där inne alldeles av sig själva och plötsligt dyker upp som en melodislinga jag inte ens visste att jag kunde.

Sen igår var det månadsmöte i fotoklubben vilket bland annat innebar juryredovisning av klubbmästerskapets etapp 1 (det är sammanlagt 4 etapper).  Jag hade nästan bestämt mig för att inte vara med i år men så kunde jag inte låta bli att skicka in några bilder, tre närmare bestämt.  Det var max antalet för den här etappen. Några medlemmar från fotoklubben Avtrycket var jury och jag kan inte säga annat än att de gjorde ett bra jobb för jag fick 2 av mina 3 bilder antagna.  Du kan se alla tre här nedanför. Kan du gissa vilka det var som juryn gillade?

Efter alla dessa sociala aktiviteter är det skönt med en hemmakväll i lugn och ro. Det är trevligt med social samvaro men för att riktigt klara av att uppskatta det behöver, i alla fall jag, vara ensam lite också.

Cirkel

 

Hch

Dröm