blogginlägg

Orange

Publicerad av kersko

Den nya deltävlingen hos Bosse  blev något av en uppmärksamhetsövning, det gillar jag.  Hitta orangea saker i din omgivning var uppgiften. Jag hade verkligen ingen aning om att vi hade så mycket orangea saker på jobbet. Inte heller att Stockholm kryllar av orangea ryggsäckar, plastpåsar och gymnastikskor. Otroligt att jag inte tänkt på det förut.  Men det är det som är grejen, att rikta fokus på något och vips ser man saker man aldrig sett tidigare. Här kommer bilder på tio av de orangea saker som jag idag.

Orange

Som vanligt blir bilden både större och bättre om du klickar på den.

 

Torsdagsmiddag

Publicerad av kersko

När mannen ute på galej passar jag på att bjuda döttrarna på middag. Ber sonen (kocken) om förslag på en restaurang där även vegetarianer kan bli väl omhändertagna. Han tipsade om Woodstockholm och vi blev inte besvikna. Vi hade inte bokat bord men den vänliga servitören fixade plats åt oss vid ett långbord. Stället, som inte är stort, var i det närmaste fullsatt. Stämningen var gemytlig och servitören mycket trevlig. Trots att det var mycket folk så tog han sig tid med gästerna så att man kände sig väl omhändertagen. Det var välgörande med de lugnet han utstrålade, ingen stress, inget jäkt och alla fick vad de skulle ha i god ordning.  Vi valde vegetariskt alla tre. Det blev arancini en Siciliansk rätt där risotto formas till bollar som fylls, i det här fallet med Mozzarella, och sedan friteras. Till det serverades hjärtsallad och gulbeta. Varsitt glas vitt vin, också det från Sicilien, kostade vi på oss så här på torsdagskvällen.  Det blev en mycket trevlig stund tillsammans en vanlig torsdagskväll. Och  så trevligt hade vi det att jag helt glömde bort att fotografera.

Morötter

 

Blå timmen

Publicerad av kersko

Blå timman

Det var så vackert nu i eftermiddags i skymningens blå timme när ljuset långsamt försvann på himlen. I mitt huvud dök en versstrof upp: Det är vackrast när det skymmer. Den kommer från en dikt med samma namn skriven av Pär Lagerkvist. Dikten är tonsatt mer än en gång och har sjungits av bla Ulla Billquist men också av Bo Sundström och Frida Öhrn på skivan Den lyckliges väg. Då låter det såhär:

 

När det väl blivit mörkt kan man ändå fånga ljus med kameran om man har tillräckligt lång slutartid så att det lilla ljus som finns kan leta sig in genom bländaren. Jag ställde kameran på en kant bredvid Nynäsvägen och tryckte av.  Då kan det bli så här. Gatlyktorna blev som stjärnor och ljuset från de förbipasserande bilarna blir som färgade streck. Rätt effektfullt eller hur.

Nynäsvägen

Körhelg och fotoklubb

Publicerad av kersko

I helgen var jag på körhelg. Det innebär att kören åker iväg och sedan helt hänger sig åt att sjunga, äta god mat och ha trevligt tillsammans.  Trevligt har vi hela tiden, äter gör vi mycket och gott men framför allt så sjunger vi. Det är förvånande hur koncentrations-krävande det är att sjunga. Man skulle kunna tro att det bara är att följa noterna och så ordnar det sig. Men det är hårt arbete att få de där noterna på notbladet att omvandlas till toner som harmonierar med varandra. När de andra stämmorna klämmer i då gäller det att hålla på sitt och inte tappa taget om sina toner och glida med de andra. Ibland blir man förvånad, en svår stämma kan gå hur bra som helst medan något som verkar väldigt lätt ut kan få en ur balans. Vi experimenterade en del och gjorde flera roliga övningar. Bland annat en där flyttade oss ut från vår bekvämlighetszon. Vi brukar oftast stå tillsammans vi som sjunger samma stämma. Då får man hjälp och stöd av varandra. Men nu provade vi med att istället ställa oss i små grupper med en från varje stämma. På något underligt vis var det nästan lättare att då hitta rätt och att hålla sin stämma. Kanske för att man så tydligt hörde sig själv.
Ända sedan jag kom hem, lätt utmattad i söndags eftermiddag, har de olika melodierna snurrat runt i huvudet. Det är spännande att de jobbar där inne alldeles av sig själva och plötsligt dyker upp som en melodislinga jag inte ens visste att jag kunde.

Sen igår var det månadsmöte i fotoklubben vilket bland annat innebar juryredovisning av klubbmästerskapets etapp 1 (det är sammanlagt 4 etapper).  Jag hade nästan bestämt mig för att inte vara med i år men så kunde jag inte låta bli att skicka in några bilder, tre närmare bestämt.  Det var max antalet för den här etappen. Några medlemmar från fotoklubben Avtrycket var jury och jag kan inte säga annat än att de gjorde ett bra jobb för jag fick 2 av mina 3 bilder antagna.  Du kan se alla tre här nedanför. Kan du gissa vilka det var som juryn gillade?

Efter alla dessa sociala aktiviteter är det skönt med en hemmakväll i lugn och ro. Det är trevligt med social samvaro men för att riktigt klara av att uppskatta det behöver, i alla fall jag, vara ensam lite också.

Cirkel

 

Hch

Dröm

 

 

Sagoböcker och högläsning

Publicerad av kersko

Hamnade med ett korsord där många frågor var om Lennart Hellsing. Det föranledde mig att kika lite bland de barnböcker som står i bokhyllan. De flesta av barnböckerna har vi ställt upp på vinden men några speciella favoriter står här nere i arbetsrummet. Jag kanske ska säga från början att jag älskar goda berättelser och sagor inte minst. Av min farmor fick jag ärva alla hennes ”Bland tomtar och troll”. Där finns ett ganska slitet exemplar av den allra första som gavs ut 1907.  Nu har jag ca 60 stycken varav en del är riktigt gamla. I hyllan står också ett välläst exemplar av Pelle snygg och barnen i Snaskeby ritat och berättat av Ottilia Adelborg den gavs ut första gången 1896 men mitt exemplar är från 1931 och har varit min pappas. Barnböcker-2

När barnen var små läste jag mycket för dem, ja jag fortsatte faktiskt läsa högt långt efter att de egentligen blivit för stora. Men då var det lite vuxnare böcker som gällde, Sagan om ringen och Bilbo av Tolkien och de fem fantasyböckerna om Övärlden av Ursula K. Le Guin. Hennes beskrivningar av de olika personerna och att hon tar med sociala aspekter gör att man verkligen sugs in i historierna. De blir på riktigt, inget är bara svart eller vitt, den värld hon målar upp är mer komplex än så. I sin böcker har hon utforskat en mängd olika teman som taoistiska, feministiska, psykologiska och sociala. Det är böcker med djup som man kan återvända till.  Hon är dessutom känd för sin fina språkbehandling.

Jag har också läst högt för min man. Jag tror att
Fältskärnsberättelser av Zacharias Topelius var först ut. Nu har vi tappat bort det, lite trist för det är en trevlig sysselsättning men man får inte vara för trött, varken den som läser eller den som lyssnar. Och det var kanske det vi var och därför vi kom av oss. Jag kan sakna det och jag kan sakna alla barnböcker. Då när barnen var små hade jag full koll både på nya och gamla barnböcker men nu har jag tappat greppet. Men det händer, sällan men ändå , att jag köper en barnbok till mig själv. Sist var det inte en barnbok men en tonårsbilderbok, om man ska tro texten på bokens baksida. Tonåring är alla som är, har varit eller snart blir mellan 13 och 19. Boken heter Welams vädermödor och är skriven av Lennart Hellsing. På bokmässan fick jag den signerad av författaren själv.

 

 

Skriva brev

Publicerad av kersko

Har vi slutat att skriva brev? Jag läser i tidningen Vi om en genre på utdöende, författares brevkorrespondens. Man skriver inte brev idag men mailar. Det är kanske trist att inte i framtiden kunna ta del av personliga betraktelser och fyndiga formuleringar skrivna i en lite mer privat anda än den man möter i en författares böcker. Sådant som forskare nu vaskar fram och som ges ut i bokform.  Men jag tänker också på alla brev som alla vi andra dödliga inte heller skriver. Inga samlingar av fint hopbundna brev kommer att hittas på avlägsna vindar bland allehanda gamla bortglömda saker. Kärleksbrev omknutna med röda sidenband, eller brev till vänner om livets alla vedermödor.  Skrivs de ens några kärleksbrev idag eller har de ersatts helt av mail som man knattrar ner på tangentbordet i  all hast och sedan ångrar efter att man tryckt på sänd.

Jag minns när en av mina vänner flyttat till New York och det var ruskigt dyrt att ringa. Då skrev vi brev som långsamt tog sig fram över Atlanten. Man ställde en fråga och sedan tog det veckor innan man fick svar.  Det var frustrerande men samtidigt tror jag att det på något sätt var bra att få vänta. Det var också något härligt nästan lite högtidligt att skriva ett brev. Att finna tid och ro, att plocka fram det fina brevpappret och vässa pennan. Att samla ihop sig och tänka efter och sedan börja skriva om allt som hänt här hemma.  Det är en motsats mot allt det här bråttom som mailen på ett sätt är en del av.

Förra året dök det upp brev som min farfars bror skrivit till honom från Amerika dit han utvandrade i början av 1900-talet.  Det var spännande läsning som min dotter och jag översatte så att även våra Amerikanska släktingar kunde ta del av dem. Min man har samlat alla brev han fått i en resväska, ibland ångrar jag att inte jag också gjort det. Jag undrar hur många som spar sina mail så att våra barn barn kommer att kunna gå tillbaka och ta del av de tankar och funderingar vi delar med varandra på nätet.

Sen ska i ärlighetens namn nämnas att jag gillar mailen. Att den gjort det enklare att hålla kontakten med vänner och släkt som inte bor nära. Men jag saknar att få brev på riktigt. Jag har lite fint brevpapper kvar här hemma,  kanske skulle börja med att själv skriva några brev och skicka iväg så får jag se om någon orkar svara.

Brevpapper

Att välja

Publicerad av kersko

Nu är allt igång igen. Det är svårt att hinna med när jag är ensam med hunden här hemma. Så i valet mellan skriva spirituella blogginlägg och kvällspromenad med hunden är det hunden som vinner. Jag tror att jag får vänta med det där spirituella till helgen eller åtminstone torsdagkväll. Ibland är det svårare än annars att få tiden att gå ihop. Men nu ska här inte klagas utan istället prioriteras men eftersom jag är lika dålig på det som på att delegera blev det, om inte spirituellt, så i alla fall ett inlägg. Gokväll mina vänner.

suddiga tulpaner

 

Måndags fotografering

Publicerad av kersko

Idag tänkte jag skriva ett långt inlägg om något viktigt som att fåglarna hörs när jag går till jobbet trots att det fortfarande är mörkt. Det låter som vår.  Men eftersom jag är ensam hemma så passade jag på att riktigt frossa i tulpanfotografering. Det är nästan lika roligt som såpbubblorna men på ett annat sätt. Här kan jag kontrollera resultatet, i alla fall nästan. Jag lär mig hela tiden för det är inte helt enkelt att få till det som jag vill. Just nu har jag många funderingar om ljus och hur det fungerar.

Tulpan

Vindstilla

Publicerad av kersko

Ett fantastiskt besked nådde mig på lördagsmorgonen. Förändringens vindarna verkar ha mojnat. Det är trevligt när ens chefer lyssnar på berörda föräldrar och tänker om.  Speciellt bra blir det för barnen, vi andra klarar oss alltid. Men visst känns det skönt att det som är bra och fungerar får vara kvar. Jag  tycker det är trevligt när det är vindstilla eller på sin höjd en stilla sommarvind, så nu jag ser fram emot att få ägna min energi till att jobba med barnen istället för att skriva konsekvensanalyser.

Strandvägen

Stockholm är vackert på vintern också. Här är Strandvägen sett från vattnet.