Jag går omkring och försöker känna efter hur jag skulle vilja ha min tillvaro om jag helt fick bestämma. Vad skulle jag sluta att göra och vad skulle jag kanske göra ännu mer av. Det är svårt att riktigt känna efter i sitt innersta, det är alltid så mycket som står i vägen och skymmer. Att hitta in i sina egna skrymslen och vrår tar tid och energi.  Även om vi fick en frist så blåser förändringens vindar, kanske inte storm men en ihållande envis styv kuling som inte verkar mojna i första taget. Det känns som om vi alla, på ett eller annat sätt håller på att avsluta, omvandla, förändra.
Jag tänker på Claes Janssens Förändringens fyra rum. Det är en teori om förändring och vad som sker med människor och organisationer i förändring. Ibland kan det hjälpa att ha en teori, en modell att tänka utifrån. Jag har också en annan modell Hudson Renewal Cycle som hjälper mig sortera ut var jag befinner mig i förändringsprocessen. Just nu tror jag att jag har en ganska klar bild av det men desto disigare av den där första frågan. Vad vill jag egentligen?  Och då handlar det om just det, inte vad som är mest förnuftigt eller vad andra ska tycka utan helt enkelt (och så otroligt svårt) hur vill jag leva mitt liv och hur tar jag bäst ansvar för det.

Ett lite luddigt inlägg med otydliga funderingar. En sak vet jag i alla fall och det är att när jag får fotografera, titta på bilder och prata om bilder är jag glad. Nya bilder hittar du därför nästan varje dag under fliken fotografier och mina blipfoton.

Tänk så mycket som kan rymmas i en ledighet. Inte bara det att jag flyttat mig många mil utan att jag också gjort många olika saker. Först min påskresa som var avkopplande och härlig på mer än ett sätt. Vänskap, samtal och så havet som jag ständigt bär inom mig. Jag har nog tagit tusen bilder på den stranden men får ändå aldrig nog. Märkligt att den kan ha en sådan dragningskraft.  Själva resan är ett äventyr i sig och förutom Skottland gjorde jag små uppehåll i Norge både på vägen dit och hem.
Hemma är det lätt att bli övermannad av det där vanlig. Och visst blev det lite städat, men bara lite, när jag kom hem. Något som blir lite vanligare har jag ju märkt ju äldre man blir är att ta farväl av människor som inte längre finns med oss. Så i fredags bar det av till torpet och Dunkers kyrka för att vara med på en begravning där. Vackert, sorgligt men också fint att se och möta de många omtänksamma stöttande människor som finns runt de närmast sörjande.
Torpet stod kvar bland snödroppar och blåsippor. Det var frestande att bara stanna där, sitta på trappan och lyssna på fåglarna och strunta i att jobbet börjar och vardagen tar vid. Nu blev det inte så och imorgon börjar vardagen på riktigt.  Men först ska jag riktigt njuta av den här söndagkvällen.

Långfredagen avslutades med en härlig konsert full av energi och sångglädje. Påskafton inleddes med regn men ganska snart upphörde det så vi kunde ta en lång härlig morgonpromenad på stranden. På eftermiddagen blev det ett yogapass men därifrån finns inga bilder, inte heller från den fantastiska lammsteken.  Nu njuter vi i soffan med vin och choklad. Livet är gott att leva.

På jakt efter vårblommor beger vi oss till Brodie, ett slott strax utanför Forres. Där hittar vi, förutom nästan utblommade snödroppar och en mängd påskliljor,  blommande Rhododendron.

Jag tog inte kvasten. Tänkte att jag är lite ringrostig och det finns de som kan det där med flyg bättre än jag. Jag har vinkat farväl till fäderneslandet och gör just nu en liten paus i grannlandet Norge. Härifrån reser jag mot Skottland. En resan som enligt biljetten kommer att ta 5 minuter (avgång 17:20 ankomst 17:25). Ibland går det fort att resa.

Glad påsk alla vänner!