Fast det är bara nästan sant. Tillbaka i stan men fortsatt ledig. Så de lata dagarna fortsätter. Nu ska jag, förutom pussel och litteratur, ägna mig åt planering av årets grönsaksland och lära mig min nya kamera.
Men framför allt ska jag lata mig och försöka att inte bli stressad av att dagarna går.
Så här såg vägen till torpet ut den 29 december.
Så här såg samma väg ut den tredje januari. Det blev ingen skidåkning den här gången men finns väl goda chanser framöver.
Att ta en paus behöver inte betyda att man latar sig, inte ens att man är lat. Att ta en paus kan vara att göra något annat än det som man vanligtvis sysslar med. Det kan också vara ett smart sätt att lösa problem, som att sova på saken. Inte så sällan kommer svaret när vi sysslar med något annat.
Just nu tar vi en paus, yngsta dottern och jag. Vi matar höns, vattnar grönsaker, gräver och planterar. Vi löser korsord, stickar och läser böcker. Vi är långt ifrån sysslolösa men paus har vi. Paus från allt det där vanliga. Och vi njuter av att få göra saker i vår egen takt. Att skrota runt utan krav på att det ska bli resultat.
Jag har två böcker som jag tänker läsa i sommar den ena är ”Yes! Därför köper vi det vi inte behöver av Katarina Bjärvall (jag har läst den förut men känner att jag behöver läsa den igen). Den andra boken heter Paus – Konsten att göra något annat av Patrik Hedenius. Det känns så bra att få fundera kring viktiga saker när jag sitter i blåbärssnåren och plockar blåbär. Eller när jag stickar vidare på sommarkoftan, efter som man tänker så bra när man arbetar med händerna.
Det är sommar på torpet
Vi är på landet och efter operation ”stänga mössen ute” kan vi med glädje konstatera att mössen det här året håller till någon annanstans.
Vi gör inte mycket vilket var själva meningen med vår torpvistelse. Vi läser, eldar, promenerar, bär in ved, mycket ved och så stickar jag medan mannen löser korsord. Helt plötsligt blev det fart på stickorna igen efter flera år i träda. Kanske är det för ansträngande att ingenting göra. Resultatet hittills är ett par vantar som blev klarar lagom till nyårsafton.
Idag årets första dag bjöd på strålande sol en sol som faktiskt värmde. Någon snö finns inte kvar men isen ligger blank på sjön. Jag kollade och den är nog i alla fall ca 4-5 cm tjock, jag provade inte att gå ut på den, trots att grannens pojkar åkte skridskor på sjön igår kändes det lite osäkert.
Jag har sett en del fåglar i körsbärsträdet. Talgoxe, blåmes, liten hackspett och en domherre (hona) är de jag lyckats identifiera.
Fotograferat har jag också gjort en del så länge ljuset tillåter. Det finns mycket vackert även om färgskalan är mest grå med inslag av grönt.
Så mycket mer händer inte här där det mest spännande är vad vi ska hitta på att äta till middag. Och just nu känns det alldeles nog med den typen av spänning.
Om man trycker på bilderna blir de större och lite bättre.
Jag for till torpet. I brådskan glömde jag väskan med böcker och kläder kvar hemma. På sätt och vis saknade jag den inte. Det var mer idén om att jag packat den och bemödat mig om att fundera på vad jag skulle ha med och sedan glömde den, som irriterade mig. Böcker finns i överflöd även på torpet och kläder finns där också om det skulle behövas. Det är mer det där med glömskan. Och när jag försökte få en bild av var väskan var så var det bara tomt. Ett tag fick jag för mig att jag glömt att packa in den i bilen, så att den skulle stå kvar på trottoaren, trots att jag visste att det inte kunde vara så fanns tanken kvar som ett kliande myggbett.
Jag var ensam, helt ensam på torpet hela helgen. Inte ens hunden fick följa med. På torptrappan skrev jag på ett blogginlägg som jag tyckte blev riktigt bra. Nu är jag hemma i stan och var pappret med blogginlägget tagit vägen har jag ingen aning om. Förhoppningsvis ligger det kvar i korgen med baddräkten och badtofflorna och kan användas vid ett senare tillfälle men visst känns det lite snopet.
För att jag riktigt på allvar och redan från början ska ta tag i mina föresatser för det nya året, det att göra en sak i taget, har min kropp sett till att välkomna ett virus. Jag hade hellre sett att jag fick fixa utmaningen på egen hand men det är klart då hade det troligtvis inte alls skett så här effektivt. Började med att sova i sexton timmar och då var det det jag gjorde, mycket fokuserat, och ingen annat. Sedan har jag i maklig takt ätit frukost och tittat igenom tidningen, faktiskt ingen splittring här heller. Och efter att tittat ut på snön som vackert faller utanför fönstret, tagit ett kort på min hyacint och skrivit detta inlägg så kommer jag åter att inta horisontalläge. Så nu vet du var du har mig.
Semester är att göra något annat än det man vanligtvis ägnar sig åt. Jag gör det, gör något annat eller ingenting. Det är en smula ovant att ingenting göra. Det är egentligen inte alls svårt. Det svåra är att inte få ångest över det utan försöka intala sig att det är helt i sin ordning. Att det är ok att sitta på trappan och bara vara. Jag försöker spara varje ögonblick för kommande behov för jag vet att det kommer att behövas mycket av den varan när hösten kommer.
I ingenting finns det plats för tankar men de svävar iväg som såpbubblor och är omöjliga att fånga. I stunden känns de rejäla och nydanande men upplöser sig i samma ögonblick som jag tror att jag kan få dem på pränt. Ibland undrar jag hur länge jag skulle behöva vara ledig för att få ordning på dem. Eller kanske är det något jag inte kan förvänta mig, något onåbart som bara finns i min längtan. Och i den längtan blir jag sittande på härbretrappan och titta på fröet som virvlar i vinden. Är det verkligen att ingenting göra?
