1997 blev Tamagotchi årets julklapp. Du kommer väl ihåg de där elektronika gosedjuren som man skulle mata, uppfostra och leka med. Skötte man dem inte så dog de. Under en period var det ett fasligt pysslande med dem innan de efter ett tag helt föll i glömska och blev liggande bortglömda i någon låda.
På tunnelbanan på väg hem ser jag hur nästan alla sitter och fixar med någon for av apparat (oftast mobilen). Och jag tänker att telefoner, Ipad och andra elektroniska saker vi omger oss med idag inte är så olika den där Tamagotchin. Telefoner måste också pysslas om och fixas med. Om man ignorerar dem dör de. Men precis som med Tamagotchin kan man väcka liv i dem när de dör. Kanske är det precis likadant med sociala medier. Dem måste man också gulla med, mata och underhålla. Man måste vara där för att hålla liv i dem. Du ser, det har inte hänt så förtvivlat mycket på de här 20 åren. Displayen är lite flashigare och batteritiden något längre men annars är det mesta sig likt.
Reflektion
Prylar
Ibland undrar jag om alla de där männen som pratar så mycket om tekniken. De som diskuterar med försäljare om distorsion och hyperfokalavstånd de som kollar in och läser allt om alla de nya prylarna. Ibland undrar jag om de också fotograferar. Om det blir några bilder eller om de helt enkelt är alldeles nöjda med att få grotta ner sig i detaljerna när det gäller utrustningen.
Jag var och köpte ett nytt objektiv igår. I affären var säljarna upptagna av att diskutera saker som jag inte ens försökte att förstå med män som verkade väldigt insatta. Det var mycket prat om prylar och lite prat om bilder så mycket kunde jag klura ut. Att stå där och lyssna inte helt osynlig men inte långt ifrån gav mig samma känsla som jag får när jag är på en brädgård. Att jag inte kan koden. Fördelen nu var att jag var ensam, jag hade ingen man med mig. De gånger jag haft maken med vänder sig säljaren undantagslöst till honom. Nu begrep de faktiskt att det var jag som skulle handla och jag fick bra hjälp när det väl blev min tur. Så nu är jag med objektiv och med en bra kamera och ett nytt objektiv så måste det väl bli väldigt bra bilder eller?
Hösttankar
Hösten är inte bara vemodig. Det kan också vara en tid där man saktar ner och hinner med att reflektera och fundera. Det kan vara en tid för värmande brasor och varm choklad. En tid för djupa samtal och berikande böcker, långa promenader och underhållande filmer. Så ta vara på allt det fina, går ut och njut av det sprakande färgerna och den kylande vinden. Snart nog kommer frosten och snön och det blir dags att krypa i ide. Då blir det tillåtet att gå på sparlåga och dyka in i sig själv för en tid. Jag har bunkrat stearinljus och böcker så att det ska räcka vintern ut. Jag har varma tröjor, sockor och en halsduk som jag gillar så nu är det bara att krypa upp i bästa läsfåtöljen och sätta igång att bejaka årstiden. Och innan jag vet ordet av är det redan vår.
Att åldras
Höstbetraktelse i vemod
Det är händerna som avslöjar mig, och så det faktum att allt liksom faller ner. Mungiporna, kinderna och magen, alla följer de tyngdlagen och dalar långsamt neråt. Så långsamt att det knappast märks förrän jag en dag ser mig spegeln och noterar att jag är förändrad. Det finns andra tecken också som att jag, till min egen förvåning, ofta sätter mig ner för att knyta skorna. Det gjorde jag aldrig förr. Jag vet inte riktigt när den förändringen inträffade. På tunnelbanan händer det att yngre män reser sig upp och låter mig sitta och jag tar oftast tacksamt emot erbjudandet.
Ett annat tecken är att många av de där självklara människorna, de som funnits där i hela mitt liv, inte längre finns. En efter en blir de till minnen. Och livet är oåterkalleligt förändrat.
Nu är det försent att ställa frågor och de funderingar och undringar jag bär på kommer för alltid att vara obesvarade. Mina minnen är en tunn rännil av alla aspekter av de liv som en gång funnits. Kanske är det hösten som tynger mitt sinne med sitt vemod. En insikt om förgänglighet samt att det är en ensam sysselsättning att vara människa.
Tisdag
Jag är glad men trött. Att byta jobb är roligt men tröttande. Och att jobba full tid tar tid. Jag försöker hitta fram till en rytm men än så länge känner jag mig lite i otakt med tiden. Försöker förgäves tänja på den tid jag har men det går inget vidare. Så jag andas, tar korta steg och njuter av att kunna läsa på tunnelbanan och försöker att inte ha dåligt samvete för att jag inte cyklar. Och nu säger kära maken att jag verkligen måste gå och lägga mig. Det är tur att jag har honom.
Vacuum
I min ensamhet tar jag plats och fyller ut sidorna. Jag tar ingen hänsyn och gör det på mitt sätt. Den får en egen rytm, min dag och jag märker, när klockan är ett, att jag glömt att äta frukost. Jag umgås med tankar och funderingar, med tillfälligheter och möjligheter som kanske inte blir av. I ensamhetens rymd lättar tankarna och svävar lätta som maskrosfjun mot det möjliga, det omöjliga, det som man knappt vågar drömma om. Jag umgås med mig själv och nynnar Eva Dahlgrens Bob Hund, ”jag är ensam med mig själv”. Pratar med hunden för att höra min röst. Lagar god mat och njuter av rymden här hemma. Funderar på det obegripliga och nöjer mig med att ingenting förstå. Jag tror att jag skulle kunna trivas som eremit. Men bara om jag visste att jag när som helst kunde återknyta kontakten med världen. Det är den självvalda ensamheten som är njutbar. Ensam ensamhet är ensam och tärande, ledsam och besvärande, det är i alla fall vad jag tror. Nu lyssnar jag på ljuden utifrån och känner mig lite vilsen i vakuumet mellan arbete och vila. Den är så stor, tillvaron, det är så lätt att irra bort sig. Man tappar lätt riktningen och går vilse i mellanrummet mellan egen vilja och andras krav. Vad är det som jag vill, egentligen? Jag märker att jag behöver det här mellanrummet, den här ensamheten. Ett privilegium att ha möjligheten. På andra platser på jorden är ensamheten ett straff, något skrämmande men för mig är den lika viktig som luften jag andas. Först när det blir stiltje går det att hitta tanketrådarna, väven av funderingar som utgör det som är jag. Jag behöver tid och ro för att förstå. Det finns så många mysterier i tillvaron och det är inte lätt att hitta sin plats. Kanske är det försent att ställa frågan, ”Vem är jag?”
Nästan som höst
Regnet trummar mot fönsterrutan, brasan sprakar i spisen och snart bjuder dottern på kladdkaka. Det är bara ljuset ute som påminner om att det snart är maj.
Acceptans
Gårdagens yogaklass handlade om acceptans. Att vara lite ödmjuk och inkännande mot de vi oftast dömmer hårdast, dvs oss själva. Att acceptera sig själv precis där jag är. Det visade sig vara lättare sagt än gjort när benen kändes blytunga och kroppen stel som en pinne. Jag gissar att det berodde på sömnbrist, för den här veckan har jag verkligen inte prioriterat sömnen och förmodligen har det ett pris som måste betalas. Men som alltid kändes det otroligt välgörande att jag gav mig själv lite tid på yogamattan.
Idag snubblade jag över ett citat som tillskrivs Theodore Roosevelt, ord att ta med i vardagen:
”Do what you can, with what you have, where you are”.
En filosofi som jag tror i alla fall kan hjälpa mig att stilla mig lite och inte alltid önska att saker var annorlunda utan landa i det som är och göra det bästa av det. Och förhoppningsvis kan det hjälpa mig att navigera när tillvaron är lika dimmig som den var vid Åva förra helgen. Fågeln är en tofsvipa har jag listat ut helt på egen hand.
Apropå att stilla sig så har det gått käpprätt åt skogen med mina föresatser om en stunds daglig meditation. Det är irriterande att vissa saker är så svåra att få till. För trots att jag är motiverad och verkligen tycker att jag vill så fungerar det inte. Ytterst handlar det förstås om att jag, trots att jag säger att jag är motiverad, prioriterar andra saker. Så är det, surt att bita i det äpplet men ger också möjligt att förändra. Förändring var ett av ämnena för gårdagens metoddag för mentorer. Som vi alla vet är förändring det enda som är konstant. Allting förändras ständigt det är bara att välja hur jag ska förhålla mig till det. Vilket inte är så bara utan kan vara nog så svårt i många lägen. När det gäller min dagliga meditation kan jag välja att strunta i det eller försöka få till det. Och om jag verkligen vill så kommer det att gå men jag kanske måste offra något annat och ändra på vanor och strukturer och sånt är alltid smärtsamt och svårt. Ytterst handlar det såklart om motivation. Om jag kan göra så som Charlie Chaplin skrev, och börja tycka lite mer om mig själv så finns det goda förutsättningar för att det ska lyckas.
As I began to love myself I found that anguish and emotional suffering are only warning signs that I was living against my own truth. Today, I know, this is “AUTHENTICITY”.
As I began to love myself I understood how much it can offend somebody if I try to force my desires on this person, even though I knew the time was not right and the person was not ready for it, and even though this person was me. Today I call it “RESPECT”.
As I began to love myself I stopped craving for a different life, and I could see that everything that surrounded me was inviting me to grow. Today I call it “MATURITY”.
As I began to love myself I understood that at any circumstance, I am in the right place at the right time, and everything happens at the exactly right moment. So I could be calm. Today I call it “SELF-CONFIDENCE”.
As I began to love myself I quit stealing my own time, and I stopped designing huge projects for the future. Today, I only do what brings me joy and happiness, things I love to do and that make my heart cheer, and I do them in my own way and in my own rhythm. Today I call it “SIMPLICITY”.
As I began to love myself I freed myself of anything that is no good for my health – food, people, things, situations, and everything that drew me down and away from myself. At first I called this attitude a healthy egoism. Today I know it is “LOVE OF ONESELF”.
As I began to love myself I quit trying to always be right, and ever since I was wrong less of the time. Today I discovered that is “MODESTY”.
As I began to love myself I refused to go on living in the past and worrying about the future. Now, I only live for the moment, where everything is happening. Today I live each day, day by day, and I call it “FULFILLMENT”.
As I began to love myself I recognized that my mind can disturb me and it can make me sick. But as I connected it to my heart, my mind became a valuable ally. Today I call this connection “WISDOM OF THE HEART”.
We no longer need to fear arguments, confrontations or any kind of problems with ourselves or others. Even stars collide, and out of their crashing new worlds are born. Today I know “THAT IS LIFE”!
Charlie Chaplin
Sist en hoppingivande bild på hur det gror i köksfönstret.
Trevlig lördag alla människobarn.
Nyheter
Jag har förstått att man kan skräddarsy sitt nyhetsflöde så att man bara får ta del av de nyheter som man är intresserad av. För mig framstår det som helt idiotiskt och något som på sikt skulle kunna orsaka en utarmning av kunskap i allmänhet och allmänbildning i synnerhet. Det är ju det som är styrkan i en dagstidning, att man faktiskt får syn på även det man är måttligt intresserad av, som i mitt fall sportsidorna. Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag kan speciellt mycket om sport men jag känner igen vissa namn och har en aning om vad de pysslar med. Detta tack vare min dagstidning som tillhandahåller blandade nyheter från olika kunskaps och intresseområden. Så bara genom att snabbt bläddra igenom tidningen skapar jag mig en ytlig men ändå bild, av en massa olika företeelser i världen. Allt från väder, influensor, krig, sport, ekonomi och skolväsendet. För att inte tala om presidentvalet i USA. Om jag istället hade skräddarsytt nyhetsbevakningen efter vad som verkligen intresserat mig hade min kunskap blivit tämligen begränsad. Jag skulle troligtvis kunna mycket om de senaste böckerna men absolut ingenting alls om sport. Jag tror jag att det är bra för de flesta att ha lite koll på olika saker. Så jag tänker fortsätta att bläddra igenom sport och ekonomisidorna trots att de egentligen inte intresserar mig. Alltid lär man sig något, vem vet en vacker dag kanske jag till och med tycker att de är kul att läsa om börsen.
