Reflektion

Att åldras

Publicerad av kersko

Höstbetraktelse i vemod

Det är händerna som avslöjar mig, och så det faktum att allt liksom faller ner.  Mungiporna, kinderna och magen, alla följer de tyngdlagen och dalar långsamt neråt. Så långsamt att det knappast märks förrän jag en dag ser mig spegeln och noterar att jag är förändrad. Det finns andra tecken också som att jag, till min egen förvåning, ofta sätter mig ner för att knyta skorna. Det gjorde jag aldrig förr. Jag vet inte riktigt när den förändringen inträffade. På tunnelbanan händer det att yngre män reser sig upp och låter mig sitta och jag tar oftast tacksamt emot erbjudandet.
Ett annat tecken är att många av de där självklara människorna, de som funnits där i hela mitt liv, inte längre finns. En efter en blir de till minnen. Och livet är oåterkalleligt förändrat.
Nu är det försent att ställa frågor och de funderingar och undringar jag bär på kommer för alltid att vara obesvarade. Mina minnen är en tunn rännil av alla aspekter av de liv som en gång funnits. Kanske är det hösten som tynger mitt sinne med sitt vemod.  En insikt om förgänglighet samt att det är en ensam sysselsättning att vara människa.

 

droppe

Tisdag

Publicerad av kersko

Jag är glad men trött. Att byta jobb är roligt men tröttande. Och att jobba full tid tar tid. Jag försöker hitta fram till en rytm men än så länge känner jag mig lite i otakt med tiden. Försöker förgäves tänja på den tid jag har men det går inget vidare. Så jag andas, tar korta steg och njuter av att kunna läsa på tunnelbanan och försöker att inte ha dåligt samvete för att jag inte cyklar. Och nu säger kära maken att jag verkligen måste gå och lägga mig. Det är tur att jag har honom.

 

181 Reflexion

 

Vacuum

Publicerad av kersko

I min ensamhet tar jag plats och fyller ut sidorna. Jag tar ingen hänsyn och gör det på mitt sätt. Den får en egen rytm, min dag och jag märker, när klockan är ett, att jag glömt att äta frukost. Jag umgås med tankar och funderingar, med tillfälligheter och möjligheter som kanske inte blir av. I ensamhetens rymd lättar tankarna och svävar lätta som maskrosfjun mot det möjliga, det omöjliga, det som man knappt vågar drömma om. Jag umgås med mig själv och nynnar Eva Dahlgrens Bob Hund,  ”jag är ensam med mig själv”. Pratar med hunden för att höra min röst. Lagar god mat och njuter av rymden här hemma.  Funderar på det obegripliga och nöjer mig med att ingenting förstå. Jag tror att jag skulle kunna trivas som eremit. Men bara om jag visste att jag när som helst kunde återknyta kontakten med världen. Det är den självvalda ensamheten som är njutbar. Ensam ensamhet är ensam och tärande, ledsam och besvärande, det är i alla fall vad jag tror. Nu lyssnar jag på ljuden utifrån och känner mig lite vilsen i vakuumet mellan arbete och vila. Den är så stor, tillvaron, det är så lätt att irra bort sig. Man tappar lätt riktningen och går vilse i mellanrummet mellan egen vilja och andras krav. Vad är det som jag vill, egentligen? Jag märker att jag behöver det här mellanrummet, den här ensamheten. Ett privilegium att ha möjligheten. På andra platser på jorden är ensamheten ett straff, något skrämmande men för mig är den lika viktig som luften jag andas. Först när det blir stiltje går det att hitta tanketrådarna, väven av funderingar som utgör det som är jag.  Jag behöver tid och ro för att förstå. Det finns så många mysterier i tillvaron och det är inte lätt att hitta sin plats. Kanske är det försent att ställa frågan, ”Vem är jag?”

Grafitti 2

 

 

 

Acceptans

Publicerad av kersko

Gårdagens yogaklass handlade om acceptans. Att vara lite ödmjuk och inkännande mot de vi oftast dömmer hårdast, dvs oss själva. Att acceptera sig själv precis där jag är. Det visade sig vara lättare sagt än gjort när benen kändes blytunga och kroppen stel som en pinne. Jag gissar att det berodde på sömnbrist, för den här veckan har jag verkligen inte prioriterat sömnen och förmodligen har det ett pris som måste betalas. Men som alltid kändes det otroligt välgörande att jag gav mig själv lite tid på yogamattan.

Idag snubblade jag över ett citat som tillskrivs Theodore Roosevelt, ord att ta med i vardagen:

”Do what you can, with what you have, where you are”.

En filosofi som jag tror i alla fall kan hjälpa mig att stilla mig lite och inte alltid önska att saker var annorlunda utan landa i det som är och göra det bästa av det. Och förhoppningsvis kan det hjälpa mig att navigera när tillvaron är lika dimmig som den var vid Åva förra helgen.  Fågeln är en tofsvipa har jag listat ut helt på egen hand. 

Apropå att stilla sig så har det gått käpprätt åt skogen med mina föresatser om en stunds daglig meditation. Det är irriterande att vissa saker är så svåra att få till. För trots att jag är motiverad och verkligen tycker att jag vill så fungerar det inte. Ytterst handlar det förstås om att jag, trots att jag säger att jag är motiverad, prioriterar andra saker. Så är det, surt att bita i det äpplet men ger också möjligt att förändra.  Förändring var ett av ämnena för gårdagens metoddag för mentorer. Som vi alla vet är förändring det enda som är konstant.  Allting förändras ständigt det är bara att välja hur jag ska förhålla mig till det. Vilket inte är så bara utan kan vara nog så svårt i många lägen.  När det gäller min dagliga meditation kan jag välja att strunta i det eller försöka få till det. Och om jag verkligen vill så kommer det att gå men jag kanske måste offra något annat och ändra på vanor och strukturer och sånt är alltid smärtsamt och svårt. Ytterst handlar det såklart om motivation. Om jag kan göra så som Charlie Chaplin skrev, och börja tycka lite mer om mig själv så finns det goda förutsättningar för att det ska lyckas. 

As I began to love myself I found that anguish and emotional suffering are only warning signs that I was living against my own truth. Today, I know, this is “AUTHENTICITY”.

As I began to love myself I understood how much it can offend somebody if I try to force my desires on this person, even though I knew the time was not right and the person was not ready for it, and even though this person was me. Today I call it “RESPECT”.

As I began to love myself I stopped craving for a different life, and I could see that everything that surrounded me was inviting me to grow. Today I call it “MATURITY”.

As I began to love myself I understood that at any circumstance, I am in the right place at the right time, and everything happens at the exactly right moment. So I could be calm. Today I call it “SELF-CONFIDENCE”.

As I began to love myself I quit stealing my own time, and I stopped designing huge projects for the future. Today, I only do what brings me joy and happiness, things I love to do and that make my heart cheer, and I do them in my own way and in my own rhythm. Today I call it “SIMPLICITY”.

As I began to love myself I freed myself of anything that is no good for my health – food, people, things, situations, and everything that drew me down and away from myself. At first I called this attitude a healthy egoism. Today I know it is “LOVE OF ONESELF”.

As I began to love myself I quit trying to always be right, and ever since I was wrong less of the time. Today I discovered that is “MODESTY”.

As I began to love myself I refused to go on living in the past and worrying about the future. Now, I only live for the moment, where everything is happening. Today I live each day, day by day, and I call it “FULFILLMENT”.

As I began to love myself I recognized that my mind can disturb me and it can make me sick. But as I connected it to my heart, my mind became a valuable ally. Today I call this connection “WISDOM OF THE HEART”.

We no longer need to fear arguments, confrontations or any kind of problems with ourselves or others. Even stars collide, and out of their crashing new worlds are born. Today I know “THAT IS LIFE”!
Charlie Chaplin

Sist en hoppingivande bild på hur det gror i köksfönstret.
Trevlig lördag alla människobarn.

Chili

 

 

Nyheter

Publicerad av kersko

Jag har förstått att man kan skräddarsy sitt nyhetsflöde så att man bara får ta del av de nyheter som man är intresserad av. För mig framstår det som helt idiotiskt och något som på sikt skulle kunna orsaka en utarmning av kunskap i allmänhet och allmänbildning i synnerhet. Det är ju det som är styrkan i en dagstidning, att man faktiskt får syn på även det man är måttligt intresserad av, som i mitt fall sportsidorna. Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag kan speciellt mycket om sport men jag känner igen vissa namn och har en aning om vad de pysslar med. Detta tack vare min dagstidning som tillhandahåller blandade nyheter från olika kunskaps och intresseområden. Så bara genom att snabbt bläddra igenom tidningen skapar jag mig en ytlig men ändå bild, av en massa olika företeelser i världen. Allt från väder, influensor, krig, sport, ekonomi och skolväsendet. För att inte tala om presidentvalet i USA. Om jag istället hade skräddarsytt nyhetsbevakningen efter vad som verkligen intresserat mig hade min kunskap blivit tämligen begränsad. Jag skulle troligtvis kunna mycket om de senaste böckerna men absolut ingenting alls om sport.  Jag  tror jag att det är bra för de flesta att ha lite koll på olika saker. Så jag tänker fortsätta att bläddra igenom sport och ekonomisidorna trots att de egentligen inte intresserar mig. Alltid lär man sig något, vem vet en vacker dag kanske jag till och med tycker att de är kul att läsa om börsen.

Tidning

Vem är jag?

Publicerad av kersko

Vem är jag? Den frågan fick vi på fredagens yogapass, att reflektera över på mattan. Vem är jag under alla de där yttre attributen så som arbetsterapeut, mamma, maka osv. Vad händer om jag skalar bort alla lager och står där naken, vem är jag då?  När man åker på tyst retreat hamnar man ganska snabbt i den frågeställningen. Om man är helt ensam med sig själv, utan en massa distraktioner, är det nästan ofrånkomligt att man börjar fundera över det. Att  tvingas umgås med sig själv i flera dagar och inte ha något att gömma sig bakom gör att man tvingas möta sig själv och då väcks tankarna. Jag har skrivit om det tidigare, att det är svårt, att det inte alltid är alldeles angenämt, att man kan få syn på sånt som man kanske inte direkt gillar.  För så är det, eller så kan det vara, att det ploppar fram saker som man glömt och som man helst inte vill minnas. Man kan bli påmind om olika varianter av sig själv. En del som man lämnat omedvetet och andra man sprungit ifrån. Hur som helst öppnar det för frågor både om det egna jaget men också till det större som: Vad är egentligen en människa.

På kursen jag var på i veckan berättade kursledaren om hur clownerna på Astrid Lindgrens Barnsjukhus ser det som, och är helt övertygade att varje möte de har med ett barn gör skillnad, om det så bara är att sticka in den röda näsan och ge barnet lite medicin. Vi borde också tänka så menar hon, när vi träffar barnen eller föräldrarna, att mötet gör skillnad.

Jag funderar vidare, vem är jag och hur gör jag så att mina möten, privat eller proffesionellt, ska göra skillnad, både för mig och för dem jag möter.  Sker det med automatik eller hur ska jag göra för att få det att hända. För visst vill vi göra skillnad i bemärkelsen betyda något. Visst vill vi att den vi möter inte ska gå likgiltig ifrån mötet. Visst vill vi att den vi möter ska känna sig sedd och bekräftad och gå från mötet med en positiv känsla. Precis så som vi vill bli sedda och bekräftade. Så egentligen är det kanske inte svårare än att göra just det som vi vill att andra ska göra mot oss.

Strån

 

 

Ord

Publicerad av kersko

Det är hela tiden så många ord. Ord som ställer sig i vägen. Ord som utger sig för att vara något annat än vad det är.  Just nu känns det som om hela jag skulle behöva en genomblåsning för att tömma ut alla de där orden.  Jag tänker på alla de ord som svävar omkring i min, och säkert många andras, organisation. Ord som man svänger sig med, ord som låter som om…     Ja de som låter som om man menar något viktigt och klokt men som när man skrapar på ytan är en såpbubbla, fylld av luft, kejsarens nya kläder. Du vet den där känslan man får när man går på en föreläsning och hör, vad man då och där, uppfattar som kloka och användbara reflexioner, men som när man ska återberätta det för någon annan, visar sig vara helt omöjliga att komma ihåg. Allt som finns kvar i minnet är föreläsarens skickliga retorik, innehållet har flutit iväg och försvunnit.
Det produceras förskräckligt många ord, ord på papper eller i e-dokument som ska hjälpa oss på olika sätt. Det är instruktioner, rutiner, föreskrifter och underlag. Det är blanketter som ska fyllas i och enkäter som ska besvaras. Det är statistik och uppföljning som ska hjälpa oss att bli effektivare, lönsammare, mer produktiva.
Det är prestationer och det är måluppfyllelse.
Är du prestigelös? Sprider du arbetsglädje?
Är du intresserad av att ta större ansvar? Över vad, undrar jag.
Förändring, förbättring, framåt kamrater här får ingen sitta still. Här ska utvecklas eller avvecklas inte så noga vilket.
Jag känner mig som Krakel Spektakel i Ingemansland när alla bokstäver har blåst iväg. Kanske är det för att jag just nu börjar begripa att jag faktiskt inte förstår. Eller är det så att det är jag som begriper?

Böcker

Livet

Publicerad av kersko

Allt är föränderligt. Man kan vara säker på att ingenting är statiskt. Den du var igår är redan borta, du är någon annan. Det kan vara en trösterik tanke, plågan varar inte för evigt, allt förändras. Men det kan också kännas hotfullt. Den värld jag känner som befolkas av människor jag tycker om, kommer inte att alltid vara som den är. Människor försvinner. På ett eller annat sätt kommer alla inte att finnas kvar i min närhet för evigt.  Det finns olika anledningar till det. En del  kanske bara får andra vänner, andra intressen, man växer isär. Andra försvinner på ett mer handgripligt sätt, de dör helt enkelt. Om nu döden någonsin är enkel. Men i och med att någon dör, nära eller mer avlägsen, så ritas kartan om. Tyngdpunkter förskjuts och världen blir sig inte lik. Olik blir den, världen. Balansen tar tid att återerövra. Vilsen stå man där och undrar vilken kompassriktning är det som gäller nu. Och plötsligt är du inte alls så ung som du förut trodde.

Grusvägen