Reflektion

Avstånd

Jag läste  SVD:s under strecket  för några dagar sedan, det handlade om Tove Jansson. Fastnar för en mening där Kristoffer Leandoer skriver: ”Genom hela hennes författarskap återkommer frågan om avstånd, det rätta avståndet till andra människor (som alltid visar sig vara lite längre än man kunnat tro…).” Jag har genom åren haft flera av mina allra käraste på avstånd. Ibland väldigt stort och ibland något kortare. Jag vet inte riktigt vad det har gjort med mig men jag tänker ofta att jag är bäst på relationer när de är på distans. Det är som om relationerna (eller är det kanske bara jag) mår bäst med lite luft i systemet. Men kanske är avståndet bara en nödvändighet om man samtidigt har möjlighet att komma nära. Som den känsla av frihet, vetskapen om att man har en bil utanför på gatan, skänker. Man behöver inte  använda bilen det är tanken på att det är möjligt som skänker frihetskänslan. Så kan ensamheten, avståndet, vara den lyx man kan unna sig om där också finns någon eller några som man har möjlighet att vara riktigt nära.  

Glömska

Jag for till torpet. I brådskan glömde jag väskan med böcker och kläder kvar hemma. På sätt och vis saknade jag den inte. Det var mer idén om att jag packat den och bemödat mig om att fundera på vad jag skulle ha med och sedan glömde den, som irriterade mig. Böcker finns i överflöd även på torpet och kläder finns där också om det skulle behövas. Det är mer det där med glömskan. Och när jag försökte få en bild av var väskan var så var det bara tomt. Ett tag fick jag för mig att jag glömt att packa in den i bilen, så att den skulle stå kvar på trottoaren, trots att jag visste att det inte kunde vara så fanns tanken kvar som ett kliande myggbett. 

Jag var ensam, helt ensam på torpet hela helgen. Inte ens hunden fick följa med. På torptrappan skrev jag på ett blogginlägg som jag tyckte blev riktigt bra. Nu är jag hemma i stan och var pappret med blogginlägget tagit vägen har jag ingen aning om. Förhoppningsvis ligger det kvar i korgen med baddräkten och badtofflorna och kan användas vid ett senare tillfälle men visst känns det lite snopet.  

Nyponros

Nyponrosen har slagit ut mitt framför näsan på mig och utan att jag märkte det. Inte förrän det redan var ett faktum såg jag att det hade hänt. Hur kan det komma sig att de små skeendena i livet är så svåra att få tag på, att allt det som händer oss med små bokstäver passerar så oförmärkt förbi? Det finns (eller fanns) ett folk i Stilla havet som i sitt språk saknar ord för det pågående. Jag har funderat en del på det genom åren. Det har att göra med funderingar på hur ens världsbild färgar av sig på språket. Är det världen som ger mig språket eller är det tvärtom? Och hur blir min syn på världen, livet och döden och allt som ryms i det om jag bara kan prata om det som är och aldrig om det som är på väg att bli? Hur blir det om tillvaron är ett pärlband av stationer utan någon förflyttning däremellan. Jag har försökt tänka mig in i det men det är så svårt att frigöra sig från sitt eget språk, sin egen medvetenhet. Jag kan helt enkelt inte förstå hur en sådan tillvaro skulle te sig. Och under tiden som jag funderar händer just det. Först var det en knopp och nu är det en nyponros så egentligen är det kanske inte mer komplicerat än så.

På riktigt

För många år sedan skrev jag hur jag satt på torptrappan och tittade på ett råddjur som betade i kohagen. Hur dottern lånade kikaren och gjorde sin egen utflykt i våren. Hur hon säger att här kunde jag sitta i evigheter bara för att nästa sekund skutta iväg för att borsta tänderna. Nu sitter jag återigen här på torptrappan och tänker just så. Här vill jag sitta i i evighet och bara glo. Solen som värmer kroppen, körsbärsblommen, glittret från sjön som anas mellan björkarna, fågelsång och humlesurr. Det är som en bubbla att vila i,  som ett andningshål i verkligheten. Men det här är på riktigt även om jag är medveten om att alla inte har tillgång till en torptrappa att sitta och glo på. Och rätt som det är är det dags att packa ihop och åka tillbaka till stan och det som också är min verklighet. Den kan vara irriterande är kort den där evigheten. 

Om du är nyfiken så finns texten jag skrev för länge sedan här.

Kommunikation

Kommunicerar gör vi med varandra hela tiden på olika sätt. Ibland med det talade språket, men lika ofta om inte mer med gester, kroppsspråk och subtila signaler som varken vi eller mottagaren egentligen är medvetna om. För att kommunicera krävs en sändare, en mottagare och någon form av budskap. Våra nyfödda barn lär oss hur vi ska göra. Redan från början finns samspelet där, barnet för och vi följer, vi gör och barnet härmar. Vi tolkar, förstärker och sätter ord på det barnet gör så att det så småningom finns en signal som vi både vi och barnet är överens om vad den betyder. Eftersom kommunikation är en del av mitt dagliga arbete funderar jag en hel del på hur det där går till och var som händer när det inte riktigt går. Hur blir det för mig som människa om ingen förstår vad jag försöker säga. Om ingen klarar av att tolka mina signaler.  När jag om och om igen försöker få omgivningen att förstå men ”talar” för döva öron hur blir det då? 

En del pratar med händerna. Då kan man aldrig viska i mörkret, eller går det? Man kan inte heller föra ett samtal när man sitter bredvid varandra, teckenspråk kräver att man ser. De där sakerna som är svåra att prata om när man ser varandra men som kan komma när man pysslar med annat sida vid sida, hur pratar men om det om man har tecken som sin kommunikation?

På tunnelbanan igår stod en kvinna och talade i sin telefon. Den i andra änden av samtalet hörde hennes ord. Det gjorde inte jag som var en bit ifrån men jag såg det hon gjorde med kroppen. Det var nästan så att jag kunde lista mig till vad hon pratade om, så illustrativa och tydliga var hennes gester och miner. Helt fascinerad tänkte jag att den i andra änden av samtalet verkligen missade en stor det av det.  

En dirigent måste använda kroppen för att få orkestern eller kören att förstå. Här är min körledare Eva i farten på gårdagens körfest. 

Mellanrum

Det är en underskattad företeelse, mellanrummet. Men det är i mellanrummet det händer, i det vakuum som uppstår när man lämnat det ena och är på väg till det andra. När tanken stillnar och man inte vet vart man egentligen är på väg men att man är det. Mellanrummet är allt annat än tomrum. Mellanrummet är fyllt av kreativitet och obanad mark. Mellanrummet lämnar alla möjligheter öppna och gör livet möjligt och drömmar verkliga. Det är den plats i tillvaron  som jag kan längta till och som kan uppenbara sig var och när som helst. Att ställa in sig på mellanrum är att omfamna livet. Det är att öppna sig för det oväntade, för överraskningen som kan göra att du måste ompröva allt. Att välkomna mellanrummet är att våga leva.

Dagen efter

Efter den tumultartade dagen igår där det åter visade sig att vi i Sverige inte kan räkna med att vara förskonade från det urskillningslösa våldet (om det nu var någon som trodde det) är det nu en ny dag. En dag som för vissa är helt förändrad och för oss andra tuffar på som vanligt. Och det är väl det vi måste göra, tuffa på som vanligt och visa ondskan att vi inte låter oss kuvas. Som för att understryka den dämpade stämningen är har himmelen under dagen mestadels varit grå men med inslag av blå fläckar då och då. Det blå kan stå som symbol för alla de medmänskliga handlingar som gjordes under gårdagen. Människor visade varandra omsorg och hjälptes åt i det kaos som rådde när inga kommunala färdmedel stod till buds och det var svårt att ta sig hem. 

En sak som blev uppenbar för mig var att ingen, i alla fall inte i min närhet, visste var man kan inhämta den mest relevanta och sakliga informationen i en krissituation som den igår. Förr i tiden (ja jag är så gammal att jag kan skriva så) fanns det information i telefonkatalogen om hur man skulle bete sig. Var man skulle få information i en krissituation. Telefonkatalogen delades ut till alla hushåll. Men hur gör man nu. Jag slog på radion P1 (förr var det P2 man skulle lyssna på har jag för mig). Sonen som är en annan generation valde P3 men även det kändes rätt i mina öron. Att däremot ta popuppnotiser från kvällstidningar och annat som sanning känns främmande för mig. Därifrån kom de mest en massa fragmentariska rykten. Jag visste, men tänkte inte då på, att myndigheten MSB- myndigheten för samhällsskydd och beredskap finns. Vad jag inte alls visste var att det finns en sida,  krisinformation.se , som förmedlar information från myndigheter och andra ansvariga till allmänheten före, under och efter en stor händelse eller kris. Det finns också en mobilapp. Det kan också vara bra att veta att de finns på facebook och twitter också. Men jag hoppas innerligt att jag aldrig ska behöva använda den här nya kunskapen.

 

Uppför

När jag går till jobbet så är det både uppför och nerför precis som i livet. Sista biten är en svag, svag uppförsbacke. Det lutar så lite att det knappast märks. Ibland kan det kännas så, att allt är helt ok men att det trots det är lite, lite motigt. Lite, lite uppförsbacke på något sätt. Ofta kan man inte sätta fingret på vad det beror på. Det tar liksom bara emot. Men kanske är det så att vi kan behöva de där uppförsbackarna. Man får lite bättre flås och uthålligheten ökar. Och var skulle vi hamna om det bara var nedför hela tiden. 

 

 

Tamagotchi

1997 blev Tamagotchi årets julklapp. Du kommer väl ihåg de där elektronika gosedjuren som man skulle mata, uppfostra och leka med. Skötte man dem inte så dog de. Under en period var det ett fasligt pysslande med dem innan de efter ett tag helt föll i glömska och blev liggande bortglömda i någon låda.
På tunnelbanan på väg hem ser jag hur nästan alla sitter och fixar med någon for av apparat (oftast mobilen). Och jag tänker att telefoner, Ipad och andra elektroniska saker vi omger oss med idag inte är så olika den där Tamagotchin. Telefoner måste också pysslas om och fixas med. Om man ignorerar dem dör de. Men precis som med Tamagotchin kan man väcka liv i dem när de dör. Kanske är det precis likadant med sociala medier. Dem måste man också gulla med, mata och underhålla. Man måste vara där för att hålla liv i dem. Du ser, det har inte hänt så förtvivlat mycket på de här 20 åren. Displayen är lite flashigare och batteritiden något längre men annars är det mesta sig likt.