Reflektion

Den samlande bokläsaren

Posted by kersko

Jag tror att jag kommit till en punkt där jag mer samlar än läser böcker.  Jag liksom frossar i tanken på olika böcker jag tänker mig att läsa men kommer sällan dit. Blir ibland så trött på mig själv som vill hitta den där optimala läsupplevelsen, den som man så sällan råkar ut för istället för att bara hugga in på en bok nära mig (den skulle ju kunna innehålla en okänd pärla). Och under tiden irrar jag omkring i bokhandeln, på biblioteket (finns två där jag kan återfinnas mot beskrivning) eller letande på Bokus, Adlibris eller bibliotekets hemsida för e-böcker. Jag laddar hem böcker jag aldrig kommer att läsa, jag plockar med mig böcker från jobbets hylla med lästa böcker och köper utgallrade biblioteksböcker för 1 kr styck. Trängseln i hemmet bokhylla är stor, det ligger snart böcker överallt. Med ojämna mellanrum bestämmer jag mig för att beta av mina bokhögar och inte bära hem någon ny bok förrän jag är klar med det. Men på något obegripligt sätt letar sig böckerna med hem ändå, jag kan helt enkelt inte stå emot.

Och sedan när jag någon gång sätter mig för att läsa somnar jag, det känns alltid lika snopet. Bok-samlandet och  letandet blir som en strategi för att hålla mig vaken och ändå upprätthålla illusionen av att vara en läsande människa.  Jag undrar hur andra gör för att hålla sig vakna men inser i nästa andetag att de förstås kommer i säng i dräglig tid och inte sitter uppe och ugglar.  Så då tänker jag att mitt genidrag är att gå och lägga mig. Jag undrar just hur många kvällar det kommer att fungera. 

Mode?

Posted by kersko

Det har visserligen varit en eller två plusgrader idag men jag jag förstår ändå inte hur man kan gå i små ankelsockor och låga skor utan att frysa om fötterna. Jag tror mig förstå att det är helt ute med vinterskor. Men hu för att klafsa omkring så här i den blöta snösörja som just nu täcker våra trottoarer. Jag tar risken att vara helt ute och håller mig till vinterkängorna ett tag till.

Tåg

Posted by kersko

Nu är jag där i mellanrummet igen, den här gången är det på ett tåg. Ett tåg som med mycket hög hastighet rör sig mellan Göteborg och Stockholm. Vi reser 1:a klass vilket innnebär att sätena är bredare och känns en smula mjukare än de i 2:klass. Det där med mjukheten kan vara en inbillning men hur som helst känns det inte riktigt som om jag med mina 153 cm fyller ut mitt säte. Att sitta här känns ungefär som att hasa runt i förstora skor. Utanför sveper ett snöfritt landskap förbi där sol och regn avlöser varandra.

Jag njuter av resan, av mellanrummet. Det är vilsamt att omslutas av sätet, tjuvlyssna på samtal och småslumra en stund. Tåg är ett trivsamt sätt att färdas.

Glapp

Posted by kersko

Det är i glappet mellan det man är trygg med och det okända som de är så arbetsamt att befinna sig. Att sväva i den obekväma ovissheten är påfrestande men det där som det kan finnas möjlighet att utmana och att växa. Det gäller att stå ut, att uthärda. Av olika anledningar har jag blivit påmind om hur det var för mig för länge sedan. Det var så mycket som inte var tydligt, inte färdigt och väldigt smärtsamt. Alla andra verkade veta, ha en riktning och ett tydligt mål. För mig var det bara att överleva, att hålla för näsan och hoppa. På något sätt gick det även om vägen var långt ifrån spikrak.

Jag har alltid haft en känsla av att vara steget efter. Inte så mogen, inte så välformulerad, inte så cool som de andra, vilka de nu var. Nu efter att ha levt i snart 60 år kan jag bara se att det blivit lättare med åren. Man behöver inte vara så mogen och välformulerad och det där coola kan man absolut klara sig utan. Man kan komma lite efter det gör ingenting. Och jag är inte längre rädd för att ta plats, att våga. Ibland hoppar jag till och med utan att hålla för näsan och det går bra det också. Det är bara så tråkigt att det ska behöva ta nästan ett helt liv att komma fram till det. Jag önskar att jag kunde dela med mig till de som behöver veta men det är som med erfarenheter en kunskap man erövrar när det nästan är försent. Det verkar som om man måste komma på det själv. 

Nytt år

Posted by kersko

Nytt år och det har redan gått en hel vecka. Det blev ingen nyårshälsning på bloggen och det blev dåligt med besöken hos alla mina vänner på nätet. Vi kurade i mörkret på torpet. Spelade Mah Jong, åt och drack gott och klev in i en annan rytm i en annan verklighet. Att uppkopplingen på torpet är av snigelkaraktär gjorde det mycket enkelt att släppa taget om livet på de sociala nätverken och hänge sig åt här och nu. Det blev en sådan framgång att det fortsatte här hemma av bara farten. Jag startade en stickning med komplicerat mönster som gjorde det helt omöjligt att göra något annat än att sticka. Jag har också ägnat en hel del tid åt julpusslet som trots det är långt ifrån klart. Båda dessa aktiviteter har gjort att datorn lämnats i stort sett orörd på skrivbordet. Men inte helt, för jag laddar fortfarande upp en bild om dagen på Blip en helt klart beroendeframkallande  sysselsättning. 

Vad jag kan konstatera när jag blickar tillbaka på 2017 är att det var ett riktigt bra år. Kanske inte sett ur globalt, eller ens regionalt perspektiv men rent privat var det ett lyckat år. Jobbet är fortfarande fantastiskt skoj och det fungerar faktiskt bättre än väntat att arbeta heltid. Vi reste till Nya Zealand, en resa som jag länge velat göra och som verkligen blev lyckad på alla sätt. Jag klarade av att ha semester istället för sommarlov och upptäckte att det inte alls är så tokigt att arbeta på sommaren. Vi var en del på torpet och hade en väldigt lyckad sommarfest där i augusti. Vi fick besök av vänner och åt många trevliga middagar både här hemma och ute på restaurant. Jag var inte sjuk en enda dag, inte ens förkyld, på hela året. Så nog kan jag konstatera att så mycket mer kan man inte önska sig. Nu ser jag fram emot ett spännande 2018 med allt vad det kan föra med sig. 

En rolig sak hände idag då jag fick se en domherre för första gången på 28 år. Det är som du förstår inte så frekventa här hemma hos oss. Fåglarna var snabbare än jag så bilden är lite suddig. Men man ser i alla fall att det är en domherre. 

 

Ensam hemma

Posted by kersko

Att vara ensam hemma utan någon att ta hänsyn till och utan några bestämda programpunkter är att tappa orienteringen en smula. Dagen blir konturlös och utan något att förhålla sig till går tiden ganska sakta och jag blir rastlös. Jag har hört att det är viktigt att man som nybliven pensionär, eller kanske dagledig av andra anledningar, skaffar sig rutiner.  Att man mår bra av att ha någon form av skelett att hänga upp sin dag på. Redan efter knappt en halv dag känner jag att det nog är rätt.

Jag tänker sedan att min rastlöshet egentligen mer handlar om vår tid och vårt (mitt) tempo. Att det arbete jag behöver göra är att inte göra något alls. Att jag är färgad av det snabba, ombytliga. Jag har försökt att gå lite långsammare och att inte bli irriterad på de som strosar. Jag har då upptäckt att jag är helt inkompetent på strosandets område. Jag gissar att min inkompetens handlar om att jag inte försökt tillräckligt. Det skulle helt klart kunna vara ett förbättringsområde.

En sak jag är bra på är att vänta. Men nu när jag är alldeles ensam så behöver jag inte göra det, det är hela tiden jag som bestämmer. Det är det som jag tänker och vill som är måttstock och mall. Vill jag göra något på minuten så är det bara att sätta igång. Det är här vilsenheten sätter in. Att bara behöva orientera sig mot sig själv och inte ha någon annan att förhålla sig till det är på något märkligt sätt väldigt arbetsamt.

 

 

Onsdagsfundering

Posted by kersko

Utveckling är det alltid positivt?  Jag kan ibland känna mig så trött på att man alltid ska blicka framåt, alltid vara på väg. Jag tänker på barnens utvecklingssamtal där man varje år skulle sätta mål för det kommande året. Där det kändes som de aldrig fick vila i att det faktiskt var bra som det var. Att resultaten var goda och att de gjorde ett gott arbete. Istället för att rusa iväg och tappa bort det som faktiskt håller måttet och som är bra kan utveckling vara att vi återupptäcker det och använder oss av det som fungerat. Jag kan tycka att vi alltför ofta kastar oss över förändringen, ut med det gamla in med det nya. Istället för att göra ett avstamp i att vi kanske behöver ändra på vissa saker för att…..och då fundera över vad kan fungera att vi tar med och vad måste vi faktiskt göra på något annat sätt. Är det här alltid utveckling eller kan det istället handla om anpassning till den verklighet som råder. Man ska inte vara så rädd för att återanvända goda idéer, det som fungerar ska man vara rädd om.

Avstånd

Posted by kersko

Jag läste  SVD:s under strecket  för några dagar sedan, det handlade om Tove Jansson. Fastnar för en mening där Kristoffer Leandoer skriver: ”Genom hela hennes författarskap återkommer frågan om avstånd, det rätta avståndet till andra människor (som alltid visar sig vara lite längre än man kunnat tro…).” Jag har genom åren haft flera av mina allra käraste på avstånd. Ibland väldigt stort och ibland något kortare. Jag vet inte riktigt vad det har gjort med mig men jag tänker ofta att jag är bäst på relationer när de är på distans. Det är som om relationerna (eller är det kanske bara jag) mår bäst med lite luft i systemet. Men kanske är avståndet bara en nödvändighet om man samtidigt har möjlighet att komma nära. Som den känsla av frihet, vetskapen om att man har en bil utanför på gatan, skänker. Man behöver inte  använda bilen det är tanken på att det är möjligt som skänker frihetskänslan. Så kan ensamheten, avståndet, vara den lyx man kan unna sig om där också finns någon eller några som man har möjlighet att vara riktigt nära.