Reflektion

Förändrat

Nu har det gått några dagar och skogsavverkningen blivit mer påtaglig. Den första delen gjorde att ljuset kom in till oss och det hela verkade inte så illa.  Men nu, när vi helt plötslig ser hus vi inte sett tidigare långt bort över fälten (fält som vi inte heller sett) känns det inte alls lika bra. Jag har alltid tyckt om att torpet varit ett hus i skogen. Ett ställe där man är för sig själv. En plats där man kan gömma sig för omvärlden. Nu har vi klivit ut ur skogen och ligger mitt emellan. Jag kommer att behöva en hel del tid för att vänja mig. Det enda man kan säkert veta är att allt förändras för eller senare. Väldigt få saker är konstanta. Att grannen låter ta ner sina träd är inget vi kan påverka, det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa av det. Så jag planerar för en häck vresrosor. De växer snabbt och kan skymma bra. Tror inte heller att de har så höga anspråk på växtplats. I väntan på den tittar jag åt andra hållet där utsikten är som den brukar. 

 

Förändring

Plötsligt tystnar skogsmaskinens entoniga ljud och byts mot fågelkvitter och björksus. Maskinen är i full fart med att rita om min barndoms karta. Träd efter träd faller och blottar en tidigare, delvis dold topografi. Landskapet blir på en gång både större och mindre på något underligt vis. Jag håller mig fast vid det som är konstant, torptrappan, där utsikten över gärdet och sjön inte förändras av skogsmaskinens framfart. Men jag vet att även torptrappan har förändrats genom åren. Förr vad det bara en trappa, nu är det en förstukvist med plats att sitta. 

Det som skogsmaskinen gör kallas för skogsbruk. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det. Jag kan alldeles för lite för att bedöma om det är bra eller dåligt. Men jag vet att allt blir annorlunda och att de personliga känslorna, de som vill att inget ska förändras, reser ragg. Och så kan jag inte sluta undra vad som händer med lysmaskarna vid stigen, stigen genom skogen som leder till brevlådan. Här kommer det inte längre att finna någon skog men förhoppningsvis en stig att följa. 

Mannen som kör skogsmaskinen berättar att det är inte bara jag som blir desorienterad när träden försvinner. Havsörnen vid Ånhammar tvekade förvirrat vid inflygning efter det att träden fällts. 

Men medan skogsmaskinen nu återupptagit sitt arbete med att äta sig igenom landskapet och lämna efter sig berg av stockar, landar sädesärlan på gräsmattan framför mig som en påminnelse om att det finns vissa saker som är sig lika år efter år. 

Torsdag mitt i våren.

Alldeles yrvaken kände jag mig när jag tittade upp och såg körsbärsträdet i full blom. Det är märkligt att jag varje år blir så överrumplad när våren väl kommer trots att jag väntat otåligt ända sedan början av mars. Nu verkar den i alla fall ha kommit för att stanna. Men det innebär inte tropisk värme och sol hela tiden. Den kan vara nog så nyckfull och inte alls alltid så ljum och inställsam som man skulle önska. Nåväl när jag kommer till torpet nästa gång hoppas jag att pallkragarna tinat upp så att det i alla fall är grävbart.  De små plantorna i mitt köksfönster får växa till sig ett antal veckor till innan det blir utplanterade i den kalla verkligheten men kanske att jag kan peta ner en eller annan potatis.

 

Den samlande bokläsaren

Jag tror att jag kommit till en punkt där jag mer samlar än läser böcker.  Jag liksom frossar i tanken på olika böcker jag tänker mig att läsa men kommer sällan dit. Blir ibland så trött på mig själv som vill hitta den där optimala läsupplevelsen, den som man så sällan råkar ut för istället för att bara hugga in på en bok nära mig (den skulle ju kunna innehålla en okänd pärla). Och under tiden irrar jag omkring i bokhandeln, på biblioteket (finns två där jag kan återfinnas mot beskrivning) eller letande på Bokus, Adlibris eller bibliotekets hemsida för e-böcker. Jag laddar hem böcker jag aldrig kommer att läsa, jag plockar med mig böcker från jobbets hylla med lästa böcker och köper utgallrade biblioteksböcker för 1 kr styck. Trängseln i hemmet bokhylla är stor, det ligger snart böcker överallt. Med ojämna mellanrum bestämmer jag mig för att beta av mina bokhögar och inte bära hem någon ny bok förrän jag är klar med det. Men på något obegripligt sätt letar sig böckerna med hem ändå, jag kan helt enkelt inte stå emot.

Och sedan när jag någon gång sätter mig för att läsa somnar jag, det känns alltid lika snopet. Bok-samlandet och  letandet blir som en strategi för att hålla mig vaken och ändå upprätthålla illusionen av att vara en läsande människa.  Jag undrar hur andra gör för att hålla sig vakna men inser i nästa andetag att de förstås kommer i säng i dräglig tid och inte sitter uppe och ugglar.  Så då tänker jag att mitt genidrag är att gå och lägga mig. Jag undrar just hur många kvällar det kommer att fungera. 

Mode?

Det har visserligen varit en eller två plusgrader idag men jag jag förstår ändå inte hur man kan gå i små ankelsockor och låga skor utan att frysa om fötterna. Jag tror mig förstå att det är helt ute med vinterskor. Men hu för att klafsa omkring så här i den blöta snösörja som just nu täcker våra trottoarer. Jag tar risken att vara helt ute och håller mig till vinterkängorna ett tag till.

Tåg

Nu är jag där i mellanrummet igen, den här gången är det på ett tåg. Ett tåg som med mycket hög hastighet rör sig mellan Göteborg och Stockholm. Vi reser 1:a klass vilket innnebär att sätena är bredare och känns en smula mjukare än de i 2:klass. Det där med mjukheten kan vara en inbillning men hur som helst känns det inte riktigt som om jag med mina 153 cm fyller ut mitt säte. Att sitta här känns ungefär som att hasa runt i förstora skor. Utanför sveper ett snöfritt landskap förbi där sol och regn avlöser varandra.

Jag njuter av resan, av mellanrummet. Det är vilsamt att omslutas av sätet, tjuvlyssna på samtal och småslumra en stund. Tåg är ett trivsamt sätt att färdas.

Glapp

Det är i glappet mellan det man är trygg med och det okända som de är så arbetsamt att befinna sig. Att sväva i den obekväma ovissheten är påfrestande men det där som det kan finnas möjlighet att utmana och att växa. Det gäller att stå ut, att uthärda. Av olika anledningar har jag blivit påmind om hur det var för mig för länge sedan. Det var så mycket som inte var tydligt, inte färdigt och väldigt smärtsamt. Alla andra verkade veta, ha en riktning och ett tydligt mål. För mig var det bara att överleva, att hålla för näsan och hoppa. På något sätt gick det även om vägen var långt ifrån spikrak.

Jag har alltid haft en känsla av att vara steget efter. Inte så mogen, inte så välformulerad, inte så cool som de andra, vilka de nu var. Nu efter att ha levt i snart 60 år kan jag bara se att det blivit lättare med åren. Man behöver inte vara så mogen och välformulerad och det där coola kan man absolut klara sig utan. Man kan komma lite efter det gör ingenting. Och jag är inte längre rädd för att ta plats, att våga. Ibland hoppar jag till och med utan att hålla för näsan och det går bra det också. Det är bara så tråkigt att det ska behöva ta nästan ett helt liv att komma fram till det. Jag önskar att jag kunde dela med mig till de som behöver veta men det är som med erfarenheter en kunskap man erövrar när det nästan är försent. Det verkar som om man måste komma på det själv. 

Nytt år

Nytt år och det har redan gått en hel vecka. Det blev ingen nyårshälsning på bloggen och det blev dåligt med besöken hos alla mina vänner på nätet. Vi kurade i mörkret på torpet. Spelade Mah Jong, åt och drack gott och klev in i en annan rytm i en annan verklighet. Att uppkopplingen på torpet är av snigelkaraktär gjorde det mycket enkelt att släppa taget om livet på de sociala nätverken och hänge sig åt här och nu. Det blev en sådan framgång att det fortsatte här hemma av bara farten. Jag startade en stickning med komplicerat mönster som gjorde det helt omöjligt att göra något annat än att sticka. Jag har också ägnat en hel del tid åt julpusslet som trots det är långt ifrån klart. Båda dessa aktiviteter har gjort att datorn lämnats i stort sett orörd på skrivbordet. Men inte helt, för jag laddar fortfarande upp en bild om dagen på Blip en helt klart beroendeframkallande  sysselsättning. 

Vad jag kan konstatera när jag blickar tillbaka på 2017 är att det var ett riktigt bra år. Kanske inte sett ur globalt, eller ens regionalt perspektiv men rent privat var det ett lyckat år. Jobbet är fortfarande fantastiskt skoj och det fungerar faktiskt bättre än väntat att arbeta heltid. Vi reste till Nya Zealand, en resa som jag länge velat göra och som verkligen blev lyckad på alla sätt. Jag klarade av att ha semester istället för sommarlov och upptäckte att det inte alls är så tokigt att arbeta på sommaren. Vi var en del på torpet och hade en väldigt lyckad sommarfest där i augusti. Vi fick besök av vänner och åt många trevliga middagar både här hemma och ute på restaurant. Jag var inte sjuk en enda dag, inte ens förkyld, på hela året. Så nog kan jag konstatera att så mycket mer kan man inte önska sig. Nu ser jag fram emot ett spännande 2018 med allt vad det kan föra med sig. 

En rolig sak hände idag då jag fick se en domherre för första gången på 28 år. Det är som du förstår inte så frekventa här hemma hos oss. Fåglarna var snabbare än jag så bilden är lite suddig. Men man ser i alla fall att det är en domherre. 

 

Ensam hemma

Att vara ensam hemma utan någon att ta hänsyn till och utan några bestämda programpunkter är att tappa orienteringen en smula. Dagen blir konturlös och utan något att förhålla sig till går tiden ganska sakta och jag blir rastlös. Jag har hört att det är viktigt att man som nybliven pensionär, eller kanske dagledig av andra anledningar, skaffar sig rutiner.  Att man mår bra av att ha någon form av skelett att hänga upp sin dag på. Redan efter knappt en halv dag känner jag att det nog är rätt.

Jag tänker sedan att min rastlöshet egentligen mer handlar om vår tid och vårt (mitt) tempo. Att det arbete jag behöver göra är att inte göra något alls. Att jag är färgad av det snabba, ombytliga. Jag har försökt att gå lite långsammare och att inte bli irriterad på de som strosar. Jag har då upptäckt att jag är helt inkompetent på strosandets område. Jag gissar att min inkompetens handlar om att jag inte försökt tillräckligt. Det skulle helt klart kunna vara ett förbättringsområde.

En sak jag är bra på är att vänta. Men nu när jag är alldeles ensam så behöver jag inte göra det, det är hela tiden jag som bestämmer. Det är det som jag tänker och vill som är måttstock och mall. Vill jag göra något på minuten så är det bara att sätta igång. Det är här vilsenheten sätter in. Att bara behöva orientera sig mot sig själv och inte ha någon annan att förhålla sig till det är på något märkligt sätt väldigt arbetsamt.