I min ensamhet tar jag plats och fyller ut sidorna. Jag tar ingen hänsyn och gör det på mitt sätt. Den får en egen rytm, min dag och jag märker, när klockan är ett, att jag glömt att äta frukost. Jag umgås med tankar och funderingar, med tillfälligheter och möjligheter som kanske inte blir av. I ensamhetens rymd lättar tankarna och svävar lätta som maskrosfjun mot det möjliga, det omöjliga, det som man knappt vågar drömma om. Jag umgås med mig själv och nynnar Eva Dahlgrens Bob Hund, ”jag är ensam med mig själv”. Pratar med hunden för att höra min röst. Lagar god mat och njuter av rymden här hemma. Funderar på det obegripliga och nöjer mig med att ingenting förstå. Jag tror att jag skulle kunna trivas som eremit. Men bara om jag visste att jag när som helst kunde återknyta kontakten med världen. Det är den självvalda ensamheten som är njutbar. Ensam ensamhet är ensam och tärande, ledsam och besvärande, det är i alla fall vad jag tror. Nu lyssnar jag på ljuden utifrån och känner mig lite vilsen i vakuumet mellan arbete och vila. Den är så stor, tillvaron, det är så lätt att irra bort sig. Man tappar lätt riktningen och går vilse i mellanrummet mellan egen vilja och andras krav. Vad är det som jag vill, egentligen? Jag märker att jag behöver det här mellanrummet, den här ensamheten. Ett privilegium att ha möjligheten. På andra platser på jorden är ensamheten ett straff, något skrämmande men för mig är den lika viktig som luften jag andas. Först när det blir stiltje går det att hitta tanketrådarna, väven av funderingar som utgör det som är jag. Jag behöver tid och ro för att förstå. Det finns så många mysterier i tillvaron och det är inte lätt att hitta sin plats. Kanske är det försent att ställa frågan, ”Vem är jag?”
