Hem

Publicerad av kersko

Det är min sista kväll i Köpenhamn. Jag sitter i mitt rum och lyssna på Bo Kaspers sista skiva.  ”Den som alltid längta till något annat kommer aldrig hitta hem”  sjunger Bosse i låten Sommar. Och kanske är det just det som den här resan har gått ut på, det som varit själva poängen för mig.  Att inte söka utanför mig själv för allt jag behöver har jag redan,  jag bär det med mig hela tiden. Det är så självklart men ändå så svårt. Det är underligt att det ska vara så knepigt att ge sig själv det som man så självklart ger till andra.  Så i kväll öser jag över mig både tillit och tålamod och allra sist en stor skopa kärlek.  Känns lite skakigt så här i början men jag kommer att lära mig, helt säkert.

Fågel i flykt-46

Dagens fundering:

Publicerad av kersko

Om kroppen är ett skal och jag som en eremitkräfta som tillfälligt vistas i skalet.  Hur ska jag då hantera känslor som rör skalet. Om mina ben gör ont är det då inte mina känslor utan benens. Kan jag säga att jag mår fantastiskt även om kroppen inte gör det.  Om jag inte är min kropp vad är jag då? Är jag inte både kropp och själ och är inte det ena beroende av det andra i någon sorts växelverkan. Jag ska se hela barnet men bara delar av mig själv. Vissa saker på den här kursen är lite svårare att ta till sig än andra.
*
Jag har hittat min oas i staden. Inte helt oväntat är det Det Kunglige Bibliotek.  Där förenas både böcker och fotografi så det är kanske inte så konstigt att jag genast trivdes där.  Idag besökte jag en fotoutställning ” A world I can believe in” med Joakim Eskildsens bilder. En spännande utställning på flera sätt. Där visades bilderna men också själva processen att göra en bok av dem. Sedan blev jag sittande på det trevliga fiket där de serverar både mat och kaffe till en rimlig penning. En bra avslutning på dagen.

konglige biblioteket

konglige biblioteket-2

Köpenhamn

Publicerad av kersko

På egen hand i främmande land. Här är annorlunda men ändå välbekant. Det finns fler cyklister än i Stockholm och cykelbanorna är oftast mycket bredare än hemma. Men det allra mest anmärkningsvärda är avsaknaden av de där medelåldersmännen i lycra som på sina cyklar far fram som galningar i Stockholmstrafiken. Jag har hittills inte sett en enda här i staden. Här cyklar de flesta människorna i mer maklig takt och har vanliga kläder och visar att de ska svänga och till min stora förvåning även när det tänker stanna. Jag undrar om det är någon i Stockholm som ens vet hur man gör för att visa det.  men det är fler som har hjälm i Stockholm, men det är klart om man far fram som om man vore jagad av blixten så är det kanske klokt att åtminstone använda hjälm.

 

Cyklister-2

Frisk

Publicerad av kersko

Det är fantastiskt att må bra.  Jag tror inte alltid vi värdesätter det så mycket som vi borde.  Nu när jag kravlat mig upp ur förkylningens grepp och återvänt till yttervärlden är det en helt fantastisk känsla. Att vara med, att orka och att komma ut och se hösten live och inte bara inifrån.  Men det finns lite kondition och smidighet att återerövra. Idag var jag på första yogapasset på över en månad. Vilken kick. Trots att jag var helt slut efteråt liksom svävade jag därifrån. Märkligt det här med motion och endorfin. Nästan så att jag kan förstå de där extremsportarna. Men var lugn det finns inte på min karta. Två till tre yogapass i veckan och möjligen någon,  högst 10 min, långsam joggingtur, det är vad jag tror att jag kan hantera. För jag har ju trots allt köpt ett par joggingskor. Men jag har också upptäkt att det fungerar att gå i dem också. Så kanske jag nöjer mig med yogan. Men en sak är säker, imorgon finns här en som kommer att ha träningsvärk.

Träd

Tystnad

Publicerad av kersko

Alldeles ensam hemma. Hunden är utlånad på obestämd tid. Mannen och dottern ute och reser. Här är bara jag och tystnaden. Det är underligt att det kan vara så tyst. Fast jag bor i stan  i ett flerfamiljshus så är det alldeles, alldeles tyst. Det är ganska lyhört där jag bor men antingen är grannarna borta eller så sover de, de hörs i alla fall inte.
Det är som att sväva att befinna sig i tystnaden, som att vara under vatten. Jag hör mina egna ljud så mycket högre än jag brukar. Hjärtat slår och andetagen blir som en puls, en rytm som leder in mig i ett behagligt meditativt lugn. Jag tror att jag skulle kunna sitta här i evighet och bara umgås med tystnaden.

Öja

Tvära kast

Publicerad av kersko

Från Japan till nyårsafton, ibland är det tvära kast i tillvaron. Idag var det TV-inspelning i kyrkan och fullt av julgranar, kameror och körmedlemmar i varierande ålder. Min röst har börjat likna den jag vanligtvis har, hur det egentligen lät får vi höra först på nyårsafton. Det var i alla fall roligt att vara med om en inspelning även om det var en smula stressande att stå längst fram och precis framför en av mikrofonerna. Nu är det skön att det är gjort och vi kan börja koncentrera oss på julsångerna som ska framföras på vår julkonsert.

Tv-inspelning

Lukt

Publicerad av kersko

Det är en krispig morgon med temperatur runt noll och en sol på väg upp över horisonten. Rimfrosten ligger som ett vackert täcke över gräsmattorna. Luften är klar och luktar rök. Just då i den stunden inser jag att det är inte bara det fysiska landskapet som förändrats genom åren utan även hur det doftar i vår närhet. I början på 1900-talet när huset jag bor i byggdes hade man kamin i hallen och kakelung i rummet som värmde upp lägenheten.  Vedspis hade man också förstås och i källaren fanns ett förråd där man förvarade kol och ved.  Det måste ha märkts i luften att man eldade med kol och ved, det måste helt enkelt luktat mer och annorlunda än det gör idag. Jag undra hur mycket och hur det egentligen påverkade. Med de tankarna går jag vidare i den vackra morgonen och tänker att om detta måste jag prata med de som kan minnas.

 

Eld

><