Funderingar

Ledig

Publicerad av kersko

Jag skrotar runt och tänker på saker jag borde göra, saker jag inte gör, saker jag vill göra, saker jag undviker att göra, saker som, liksom dammtussar, lurar i hörnen. Jag skrotar runt och försöker att inte bli stressad av att dagen går och jag inte gör något. Inga utflykter, inga biobesök, ingen mellandags rea (fast den kan jag verkligen vara utan). Jag känner mig lite lurad av att solen skiner, så att det är väder att promenera i även om blåsten är förfärligt kall. Jag vill ha  snöstorm, störtregn, ruskväder helt enkelt. Jag vill ha en ursäkt för att bara sitta här hemma och inte ta mig ut alls.  
Det är lika svårt att inget göra som att låta bli att handla. Ja jag köper fortfarande massor av saker jag inte behöver trots det allra bästa föresatser att låta bli. Det är ett beroende som skrämmer mig. Jag gör också saker hela tiden trots att jag skriver och tänker att jag bara ska vara. Det är nästan omöjligt att bara vara. Och om jag lyckas en kort stund är det ännu mer omöjligt att inte bli stressad över att jag faktiskt inget gjort. Det är en paradox som det är svårt att ta sig förbi.  Jag klurar på om man kan lägga sig i träning och hur det i så fall skulle se ut. Måste jag åka till annan ort för att ingenting göra. Om man gör det känns det som om uppdraget skulle vara enklare men också lite fusk. För det är ju här hemma i vardagen som det där onyttiga drällandet faktiskt skulle göra en hel massa nytta. 

 

 

Minnesstöd

Publicerad av kersko

I min telefon, som är en smartphone, och som jag har blivit mer beroende av än jag önskar, har jag en app som heter Keep. Här kan jag göra anteckningar om sådant som jag vill komma ihåg. Så istället för att skriva ner på papper kan jag lägga jag noteringarna här. Jag gör det ibland och de blir precis lika obegripliga över tid som alla de där små lapparna, med snabbt nedklottrade noteringar för minnet, som man aldrig hittar när man behöver, men som dyker upp på de mest oväntade ställen en helt annan gång och då med ett budskap som är helt omöjligt att dechiffrera.  Jag hittar en mängd sådana anteckningar här i telefonen. Bristen på rubriker gör att jag famlar i mörker. ”Flen 22.5 tim 21/11”  har jag verkligen skrivit det. Jag har inget som helst minne av det och än mindre vad det betyder.  Eller: ”sitter knyta sko händer reser på tunnelbanan”. Vad tänkte jag egentligen att jag skulle med den anteckningen till? En annan anteckning, endast ett helt obegripligt ord visar sig vara ett Japanskt öl. Så vad lär jag mig av detta? För det första att jag är lika oorganiserad här som i mina anteckningsböcker och minneslappar. Att jag borde skaffa en struktur med tydliga rubriker som kan leda tanken på rätt spår. Å andra sidan har jag klarat mig bra utan de här anteckningarna så jag kanske helt enkelt skulle strunta i att överhuvudtaget skriva ner något och tro att livet tuffar på utan att jag behöver minnas allt.

Stort besök idag vid fågelbordet. Hade inte kameran redo på stativet så det blev en lite oskarpa bild.

hackspett

I min telefon

Publicerad av kersko

Jag har en googlekalender i min telefon (den privata som håller laddning). Jag försöker ta steget in i den världen men känner mig högst osäker på om jag är mogen för det. Trots att det kändes lite svekfullt köpte jag en almanacka för 2017. Jag tog en som är hälften så stor som den jag har. Jag tänkte att jag kanske kan minska storleken successivt så att den om några år är så liten att jag inte ser vad det står i den och då måste använda en elektronisk almanacka.
Igår fick jag lära mig en ny finess med google-kalendern. Det finns en funktion som heter Mål. Där kan man få hjälp med att schemalägga olika aktiviteter. Säg att jag har svårt att få till städningen hemma. Då kan jag ”tala om det” för min kalender. Jag knappar in vilken aktivitet, hur ofta och hur länge samt vilken tid på dagen. Sedan letar google upp lämpliga lediga tider i min kalender och planerar in det där. Jag får också en påminnelse lite innan så att jag ska komma ihåg att utföra det som är planerat. Under lunchen på jobbet provade vi att lägga in lite olika aktiviteter sedan glömde jag bort det. På kvällspromenaden med hunden ca kl 23 på kvällen fick jag en påminnelse om att jag skulle tvätta så det fungerade ju på sätt och vis väldigt bra. En hake bara, programmet hade inte bokat tvättstugan. Men man kan kanske inte räkna med full support, inte ens av Google. 

tvattstugan

 

Hösttankar

Publicerad av kersko

Hösten är inte bara vemodig. Det kan också vara en tid där man saktar ner och hinner med att reflektera och fundera. Det kan vara en tid för värmande brasor och varm choklad. En tid för djupa samtal och berikande böcker, långa promenader och underhållande filmer. Så ta vara på allt det fina, går ut och njut av det sprakande färgerna och den kylande vinden. Snart nog kommer frosten och snön och det blir dags att krypa i ide. Då blir det tillåtet att gå på sparlåga och dyka in i sig själv för en tid. Jag har bunkrat stearinljus och böcker så att det ska räcka vintern ut. Jag har varma tröjor, sockor och en halsduk som jag gillar så nu är det bara att krypa upp i bästa läsfåtöljen och sätta igång att bejaka årstiden. Och innan jag vet ordet av är det redan vår.

lov

 

Att åldras

Publicerad av kersko

Höstbetraktelse i vemod

Det är händerna som avslöjar mig, och så det faktum att allt liksom faller ner.  Mungiporna, kinderna och magen, alla följer de tyngdlagen och dalar långsamt neråt. Så långsamt att det knappast märks förrän jag en dag ser mig spegeln och noterar att jag är förändrad. Det finns andra tecken också som att jag, till min egen förvåning, ofta sätter mig ner för att knyta skorna. Det gjorde jag aldrig förr. Jag vet inte riktigt när den förändringen inträffade. På tunnelbanan händer det att yngre män reser sig upp och låter mig sitta och jag tar oftast tacksamt emot erbjudandet.
Ett annat tecken är att många av de där självklara människorna, de som funnits där i hela mitt liv, inte längre finns. En efter en blir de till minnen. Och livet är oåterkalleligt förändrat.
Nu är det försent att ställa frågor och de funderingar och undringar jag bär på kommer för alltid att vara obesvarade. Mina minnen är en tunn rännil av alla aspekter av de liv som en gång funnits. Kanske är det hösten som tynger mitt sinne med sitt vemod.  En insikt om förgänglighet samt att det är en ensam sysselsättning att vara människa.

 

droppe

Näst sista dagen

Publicerad av kersko

Idag är det näst sista dagen på mitt sommarlov. Och sju arbetsdagar är det kvar på det arbete jag haft de senaste arton åren. Efter det kliver jag in i det okända. Än så länge känns det bara roligt och kanske lite läskigt när jag riktigt tänker efter, så jag försöker att inte göra det. Jag gissar att det kan vara både frustrerande och befriande att vara ”ny” på jobbet. Eftersom det var så länge sedan kan jag inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli så jag struntar i det och tänker på annat istället. Som att min bild-databas strular igen. Fast det är inte alls skoj att tänka på det utan bara enerverande och förhoppningsvis får jag hjälp nästa vecka så jag låter även den tanken rinna av mig.

Under sommaren har jag mest varit på torpet med långsam uppkoppling via mobilen. Här hemma i stan har jag bara landat lite snabbt och sedan gett mig iväg igen. Senaste veckan har jag haft besök och efter sensommarfesten på torpet har vi turistat i Stockholm och nästan inte varit hemma alls. Så i dag har jag för första gången på en evighet landat vid mitt skrivbord på riktigt. Fast först var jag tvungen att leta fram det under högar av prylar som liksom bara hamnat där de senaste månaderna. Nu när det är någorlunda välstädat drabbas jag av samma känsla som varje år när jag kommer tillbaka till stan. Känslan av att jag måste rensa, slänga och sortera. Det är helt galet så mycket saker jag har, saker som jag verkligen inte behöver. Men konsumtionsbehovet är djupt rotat och jag kan väl inte precis skryta med att jag på allvar har försökt att bekämpa det. Ytterligare en sak att ta tag i när hösten kommer.
Men idag den näst sista dagen ska jag bara njuta.

Dagarna går……

Publicerad av kersko

Dagarna går, en del blir gjort och annat inte. Jag funderar över hur man bäst använder sin ledighet. Men redan formuleringen, att använda, blir lite ångestfylld. Kanske det bästa är att bara flyta med. Att lyssna på regnet, att ta tillfället i akt och följa en pytteliten spindel med blicken när den klättrar upp och ner mellan rosen på bordet och lampan. Fundera över om det är möjligt att fånga den på bild, försöka men den är för snabb för manuellt fokus och för liten för att få fatt på med autofokus. Och vips är den försvunnen. Det är så tyst så att jag nästan hör den, tystnaden. Ute har det slutat regna, mitt te kallnar i koppen. Jag är strängt upptagen med att vara, att andas, att lyssna och att njuta. Njuta av att dagarna går, och av att en del blir gjort men att jag kommer att ha en del kvar. Det är sommar på torpet.

Regn på torpet

217 Fänkål

Vacuum

Publicerad av kersko

I min ensamhet tar jag plats och fyller ut sidorna. Jag tar ingen hänsyn och gör det på mitt sätt. Den får en egen rytm, min dag och jag märker, när klockan är ett, att jag glömt att äta frukost. Jag umgås med tankar och funderingar, med tillfälligheter och möjligheter som kanske inte blir av. I ensamhetens rymd lättar tankarna och svävar lätta som maskrosfjun mot det möjliga, det omöjliga, det som man knappt vågar drömma om. Jag umgås med mig själv och nynnar Eva Dahlgrens Bob Hund,  ”jag är ensam med mig själv”. Pratar med hunden för att höra min röst. Lagar god mat och njuter av rymden här hemma.  Funderar på det obegripliga och nöjer mig med att ingenting förstå. Jag tror att jag skulle kunna trivas som eremit. Men bara om jag visste att jag när som helst kunde återknyta kontakten med världen. Det är den självvalda ensamheten som är njutbar. Ensam ensamhet är ensam och tärande, ledsam och besvärande, det är i alla fall vad jag tror. Nu lyssnar jag på ljuden utifrån och känner mig lite vilsen i vakuumet mellan arbete och vila. Den är så stor, tillvaron, det är så lätt att irra bort sig. Man tappar lätt riktningen och går vilse i mellanrummet mellan egen vilja och andras krav. Vad är det som jag vill, egentligen? Jag märker att jag behöver det här mellanrummet, den här ensamheten. Ett privilegium att ha möjligheten. På andra platser på jorden är ensamheten ett straff, något skrämmande men för mig är den lika viktig som luften jag andas. Först när det blir stiltje går det att hitta tanketrådarna, väven av funderingar som utgör det som är jag.  Jag behöver tid och ro för att förstå. Det finns så många mysterier i tillvaron och det är inte lätt att hitta sin plats. Kanske är det försent att ställa frågan, ”Vem är jag?”

Grafitti 2

 

 

 

Acceptans

Publicerad av kersko

Gårdagens yogaklass handlade om acceptans. Att vara lite ödmjuk och inkännande mot de vi oftast dömmer hårdast, dvs oss själva. Att acceptera sig själv precis där jag är. Det visade sig vara lättare sagt än gjort när benen kändes blytunga och kroppen stel som en pinne. Jag gissar att det berodde på sömnbrist, för den här veckan har jag verkligen inte prioriterat sömnen och förmodligen har det ett pris som måste betalas. Men som alltid kändes det otroligt välgörande att jag gav mig själv lite tid på yogamattan.

Idag snubblade jag över ett citat som tillskrivs Theodore Roosevelt, ord att ta med i vardagen:

”Do what you can, with what you have, where you are”.

En filosofi som jag tror i alla fall kan hjälpa mig att stilla mig lite och inte alltid önska att saker var annorlunda utan landa i det som är och göra det bästa av det. Och förhoppningsvis kan det hjälpa mig att navigera när tillvaron är lika dimmig som den var vid Åva förra helgen.  Fågeln är en tofsvipa har jag listat ut helt på egen hand. 

Apropå att stilla sig så har det gått käpprätt åt skogen med mina föresatser om en stunds daglig meditation. Det är irriterande att vissa saker är så svåra att få till. För trots att jag är motiverad och verkligen tycker att jag vill så fungerar det inte. Ytterst handlar det förstås om att jag, trots att jag säger att jag är motiverad, prioriterar andra saker. Så är det, surt att bita i det äpplet men ger också möjligt att förändra.  Förändring var ett av ämnena för gårdagens metoddag för mentorer. Som vi alla vet är förändring det enda som är konstant.  Allting förändras ständigt det är bara att välja hur jag ska förhålla mig till det. Vilket inte är så bara utan kan vara nog så svårt i många lägen.  När det gäller min dagliga meditation kan jag välja att strunta i det eller försöka få till det. Och om jag verkligen vill så kommer det att gå men jag kanske måste offra något annat och ändra på vanor och strukturer och sånt är alltid smärtsamt och svårt. Ytterst handlar det såklart om motivation. Om jag kan göra så som Charlie Chaplin skrev, och börja tycka lite mer om mig själv så finns det goda förutsättningar för att det ska lyckas. 

As I began to love myself I found that anguish and emotional suffering are only warning signs that I was living against my own truth. Today, I know, this is “AUTHENTICITY”.

As I began to love myself I understood how much it can offend somebody if I try to force my desires on this person, even though I knew the time was not right and the person was not ready for it, and even though this person was me. Today I call it “RESPECT”.

As I began to love myself I stopped craving for a different life, and I could see that everything that surrounded me was inviting me to grow. Today I call it “MATURITY”.

As I began to love myself I understood that at any circumstance, I am in the right place at the right time, and everything happens at the exactly right moment. So I could be calm. Today I call it “SELF-CONFIDENCE”.

As I began to love myself I quit stealing my own time, and I stopped designing huge projects for the future. Today, I only do what brings me joy and happiness, things I love to do and that make my heart cheer, and I do them in my own way and in my own rhythm. Today I call it “SIMPLICITY”.

As I began to love myself I freed myself of anything that is no good for my health – food, people, things, situations, and everything that drew me down and away from myself. At first I called this attitude a healthy egoism. Today I know it is “LOVE OF ONESELF”.

As I began to love myself I quit trying to always be right, and ever since I was wrong less of the time. Today I discovered that is “MODESTY”.

As I began to love myself I refused to go on living in the past and worrying about the future. Now, I only live for the moment, where everything is happening. Today I live each day, day by day, and I call it “FULFILLMENT”.

As I began to love myself I recognized that my mind can disturb me and it can make me sick. But as I connected it to my heart, my mind became a valuable ally. Today I call this connection “WISDOM OF THE HEART”.

We no longer need to fear arguments, confrontations or any kind of problems with ourselves or others. Even stars collide, and out of their crashing new worlds are born. Today I know “THAT IS LIFE”!
Charlie Chaplin

Sist en hoppingivande bild på hur det gror i köksfönstret.
Trevlig lördag alla människobarn.

Chili