Funderingar

Nyheter

Publicerad av kersko

Jag har förstått att man kan skräddarsy sitt nyhetsflöde så att man bara får ta del av de nyheter som man är intresserad av. För mig framstår det som helt idiotiskt och något som på sikt skulle kunna orsaka en utarmning av kunskap i allmänhet och allmänbildning i synnerhet. Det är ju det som är styrkan i en dagstidning, att man faktiskt får syn på även det man är måttligt intresserad av, som i mitt fall sportsidorna. Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag kan speciellt mycket om sport men jag känner igen vissa namn och har en aning om vad de pysslar med. Detta tack vare min dagstidning som tillhandahåller blandade nyheter från olika kunskaps och intresseområden. Så bara genom att snabbt bläddra igenom tidningen skapar jag mig en ytlig men ändå bild, av en massa olika företeelser i världen. Allt från väder, influensor, krig, sport, ekonomi och skolväsendet. För att inte tala om presidentvalet i USA. Om jag istället hade skräddarsytt nyhetsbevakningen efter vad som verkligen intresserat mig hade min kunskap blivit tämligen begränsad. Jag skulle troligtvis kunna mycket om de senaste böckerna men absolut ingenting alls om sport.  Jag  tror jag att det är bra för de flesta att ha lite koll på olika saker. Så jag tänker fortsätta att bläddra igenom sport och ekonomisidorna trots att de egentligen inte intresserar mig. Alltid lär man sig något, vem vet en vacker dag kanske jag till och med tycker att de är kul att läsa om börsen.

Tidning

Vem är jag?

Publicerad av kersko

Vem är jag? Den frågan fick vi på fredagens yogapass, att reflektera över på mattan. Vem är jag under alla de där yttre attributen så som arbetsterapeut, mamma, maka osv. Vad händer om jag skalar bort alla lager och står där naken, vem är jag då?  När man åker på tyst retreat hamnar man ganska snabbt i den frågeställningen. Om man är helt ensam med sig själv, utan en massa distraktioner, är det nästan ofrånkomligt att man börjar fundera över det. Att  tvingas umgås med sig själv i flera dagar och inte ha något att gömma sig bakom gör att man tvingas möta sig själv och då väcks tankarna. Jag har skrivit om det tidigare, att det är svårt, att det inte alltid är alldeles angenämt, att man kan få syn på sånt som man kanske inte direkt gillar.  För så är det, eller så kan det vara, att det ploppar fram saker som man glömt och som man helst inte vill minnas. Man kan bli påmind om olika varianter av sig själv. En del som man lämnat omedvetet och andra man sprungit ifrån. Hur som helst öppnar det för frågor både om det egna jaget men också till det större som: Vad är egentligen en människa.

På kursen jag var på i veckan berättade kursledaren om hur clownerna på Astrid Lindgrens Barnsjukhus ser det som, och är helt övertygade att varje möte de har med ett barn gör skillnad, om det så bara är att sticka in den röda näsan och ge barnet lite medicin. Vi borde också tänka så menar hon, när vi träffar barnen eller föräldrarna, att mötet gör skillnad.

Jag funderar vidare, vem är jag och hur gör jag så att mina möten, privat eller proffesionellt, ska göra skillnad, både för mig och för dem jag möter.  Sker det med automatik eller hur ska jag göra för att få det att hända. För visst vill vi göra skillnad i bemärkelsen betyda något. Visst vill vi att den vi möter inte ska gå likgiltig ifrån mötet. Visst vill vi att den vi möter ska känna sig sedd och bekräftad och gå från mötet med en positiv känsla. Precis så som vi vill bli sedda och bekräftade. Så egentligen är det kanske inte svårare än att göra just det som vi vill att andra ska göra mot oss.

Strån

 

 

Ord

Publicerad av kersko

Det är hela tiden så många ord. Ord som ställer sig i vägen. Ord som utger sig för att vara något annat än vad det är.  Just nu känns det som om hela jag skulle behöva en genomblåsning för att tömma ut alla de där orden.  Jag tänker på alla de ord som svävar omkring i min, och säkert många andras, organisation. Ord som man svänger sig med, ord som låter som om…     Ja de som låter som om man menar något viktigt och klokt men som när man skrapar på ytan är en såpbubbla, fylld av luft, kejsarens nya kläder. Du vet den där känslan man får när man går på en föreläsning och hör, vad man då och där, uppfattar som kloka och användbara reflexioner, men som när man ska återberätta det för någon annan, visar sig vara helt omöjliga att komma ihåg. Allt som finns kvar i minnet är föreläsarens skickliga retorik, innehållet har flutit iväg och försvunnit.
Det produceras förskräckligt många ord, ord på papper eller i e-dokument som ska hjälpa oss på olika sätt. Det är instruktioner, rutiner, föreskrifter och underlag. Det är blanketter som ska fyllas i och enkäter som ska besvaras. Det är statistik och uppföljning som ska hjälpa oss att bli effektivare, lönsammare, mer produktiva.
Det är prestationer och det är måluppfyllelse.
Är du prestigelös? Sprider du arbetsglädje?
Är du intresserad av att ta större ansvar? Över vad, undrar jag.
Förändring, förbättring, framåt kamrater här får ingen sitta still. Här ska utvecklas eller avvecklas inte så noga vilket.
Jag känner mig som Krakel Spektakel i Ingemansland när alla bokstäver har blåst iväg. Kanske är det för att jag just nu börjar begripa att jag faktiskt inte förstår. Eller är det så att det är jag som begriper?

Böcker

Politik

Publicerad av kersko

Det finns, som du vet, en hel del saker jag inte förstår. Som att man alltid kräver någons avgång när saker går överstyr istället för att kräva att ansvarig stannar kvar och reder upp situationen.

Det här med politik är en annan sak som jag inte begriper mig på. I förra helgens tidning fanns en artikel med rubriken  ”Kinberg Batra knäckte SD-koden”  vilket innebär (enligt artikeln) att hon lagt fram en politik som ligger närmare Sverigedemokraternas. Som slutkläm står det ”Den som vill vinna väljare måste lyssna på opinionen – och vara beredd att byta ut sin politik”. Och då undrar jag, hur det blir, om partierna plötsligt byter fot och säger sig stå för något helt annat än vad de gjorde innan valet?  Att stå för sin politik, är inte det själva grunden för ett demokratiskt samhälle,  att vi röstar på det parti som företräder den politik som vi tror på och att även politikerna jobbar för det som de tror på. För mig ekar det ihåligt om man som politiskt parti kan vända kappan efter vinden och anpassa sig efter vad folk tycker. Hur ska jag då som väljare veta vad partiet står för och vad jag ska välja?
Det blir som de där spelarna som köps av den klubb som betalar bäst men och som när kontraktet gått ut kan byta till motståndarklubben. Det finns ingen själ och hjärta i det utan handlar bara om pengar, en slags prostitution om man spetsar till det. Är det likadant i politiken, är det pengarna som styr eller finns fortfarande idealister som verkligen tror på sin sak oavsett om alla, eller i alla fall några gör det. Partistöd eller ej. Brinna eller försvinna.
Men när politiken bara går ut på att vinna väljare och inte att arbeta för ett samhälle man tror på vad är då demokratin värd?  I dag verkar allt handla om enkla och snabba lösningar och långsiktiga och hållbara tankar gör sig icke besvär. Fixa väljarstatistiken så att vi vinner nästa val, det är inte så kinkigt vad vi säger. Vi kan väl närma oss de andra bara vi vinner röster.  Jag undrar vem man kan lita på.

https://youtu.be/OOWyaXJ50IU?t=34s

Tystnad

Publicerad av kersko

Min drygt ett år gamla mobiltelefon har inte riktigt fungerat som den ska. Så i veckan tog jag mig äntligen tid för att lämnade in den på reparation. Ja, det är faktiskt underligt, men det går att göra det, reparera den alltså, och reparationen omfattas till och med av garantin vilket var en glad överraskning. Det tog lite tid med all pappersexercis  och medan jag väntade dränktes jag av musik. Jag frågade expediterna om de själva fick välja musiken och de svarade att det fanns en lista de skulle spela men att de inte gillade den, för som de sa : även om klassisk musik kan vara bra så orkar man med att lyssna på det en hel dag.  Följaktligen hade de gjort en egen spellista, med som de sa,  varierad musik.  Får det vara tyst undrade jag, varpå de två unga männen stirrade förskräckta på mig,  Om det var tyst skulle jag inte kunna jobba svarade den ena.
Jag funderar på det och hur det kommer sig att så många vill fylla ut tystnaden istället för att ta den tillvara. För mig är tystnaden en nödvändighet. Utan tystnad inga reflexioner, inga tankar. Utan tystnad går jag vilse och tappar bort mig själv.  Robert Waldinger, (han med Ted-talk ”What makes a good life?”) skriver om tystnaden i sitt senaste blogginlägg.  Han menar att om vi tar oss tid och gör plats för tystnad får vi också hjälp med att leva ett rikare liv.  Tystnaden berikar mig och får mig att hitta in till det som är kärnan, det viktigta i just mitt liv.
Varje gång vi kommer till torpet säger min man. ”Hör, inte ett ljud som är skapat av människa.” Det är tydligast där, på torpet. Men jag hör den här hemma också, tystnaden. Just nu är det så tyst att  jag bara hör är mina egna andetag.  Så det är det jag ska ägna en del av dagen åt, att lyssna på mina andetag.

Moln 2

 

Nu

Publicerad av kersko

Det har en längre tid talas om att vi ska leva i nuet. Men vad är egentligen nu?  Det är inte bara jag som ställt den frågan. Redan på 300-talet undrade Kyrkofader Augustinus samma sak får jag lära mig i Pontus Waslings bok Minnet fram och tillbaka.
För att förstå tid försökte Augustinus ta reda på hur långt nuet är.  Han kom fram till att nuet egentligen inte finns alls,  det är bara en övergång, och så kort att den endast är som en gränslinje mellan dåtid och framtid.  Enligt Augustinus existerar varken det förflutna eller framtiden , de finns bara som minnen eller som förväntningar. Så livet består av en massa minnen förutom det ögonblick som passerar så snabbt att man knappt hinner fånga det. Det är en fascinerande tanke som jag vrider och vänder på. Jag återkommer helt säkert i frågan, men först ska jag läsa klart boken.

Dimma, minnen

 

Skåp och kistor

Publicerad av kersko

Fina skåp har jag sett idag. Det är Anders Skarin som ställer ut på Galleri Hantverket. Tänk så mycket fint man kan göra om man har fantasi och hantverkskunnande.
Skåpen får mig att tänka på en artikel i tidningen Hemslöjd som jag läste för länge sedan. Jag är lite osäker på om jag skrivit om den förut men jag tycker det är så bra att det tål att upprepas.  Artikeln handlar om ett gäng som i studiecirkelns form bygger sina egna likkistor. Kistorna utformas så att man, innan det är dags för den slutliga användningen, kan ha dem till annat. Förvaring av cd-skivor eller barskåp till exempel. Jag tycker tanken är briljant, och att det är precis som han som drog igång det hela säger, en hyllning till livet. Lyssna här på Sveriges radio.  Vilken omsorg och omtanke att få göra en egen kista, designad bara för mig.  Jag har genom åren berättat om det här för ett antal människor. Det är ganska få som, liksom jag, tyckt att idén är bra.  Jag undrar varför, varför är vi så rädda för det som så ofrånkomligt förenar oss. Det enda vi kan vara helt säkra på, döden. Livet är ändligt och det gäller att göra det bästa av den tid vi har. Tiden består av en massa ögonblick varav många är det som vi kallar vardag. Det är liksom det som är livet, det är bara att inse att det blir varken bättre eller sämre, det är bara som det är, just ditt liv och just nu. Precis som John Lennon sjunger i sången Beautiful Boy : Life is what happens to you while you’re busy making other plans. Låt oss göra de där ögonblicken så innehållsrika och meningsfulla som vi bara kan, kanske kan det vara veckans utmaning.

Fundering

Publicerad av kersko

Idag når mig nyheten, Bodil Malmsten är död.  Det är så många som dör, både sådana som jag vet vilka det är och andra. Det dog färre när jag var ung, nu dör det människor hela tiden. Jag undrar om det beror på att jag själv kommer allt närmare ändhållplatsen.
Jag har tänkt på att de kända människorna, eller rättare sagt, de kända människorna som jag känner till blir allt färre. De dör en efter en. Det finns såklart fortfarande kända människor men inte så många som jag känner till. Mina barn har bättre koll på dem, jag har inte riktigt orkat bry mig om att lära mig deras namn. Kanske har namnen blivit mindre viktiga. Det kan också vara så att de där kända människorna var färre förr och att alla kände till dem. Ja du vet då när man tittade på Hylands Hörna och alla hade sett samma sak på lördagkvällen. Nu finns de på så många olika ställen och det finns så många olika skådespelare, musiker, komiker mm att man omöjligt kan hålla koll på alla. Då håller i alla fall jag hårt om de jag känner till som Bodil Malmsten, Henning Mankell, Tage Danielsson osv, det är bara så sorgligt att hålla hårt i någon som inte längre finns. Så jag försöker lära känna lite nya kändisar då och då men det går trögt och jag skyller på åldern.

Skanstullsbron 2

 

 

 

 

 

 

Skriva brev

Publicerad av kersko

Har vi slutat att skriva brev? Jag läser i tidningen Vi om en genre på utdöende, författares brevkorrespondens. Man skriver inte brev idag men mailar. Det är kanske trist att inte i framtiden kunna ta del av personliga betraktelser och fyndiga formuleringar skrivna i en lite mer privat anda än den man möter i en författares böcker. Sådant som forskare nu vaskar fram och som ges ut i bokform.  Men jag tänker också på alla brev som alla vi andra dödliga inte heller skriver. Inga samlingar av fint hopbundna brev kommer att hittas på avlägsna vindar bland allehanda gamla bortglömda saker. Kärleksbrev omknutna med röda sidenband, eller brev till vänner om livets alla vedermödor.  Skrivs de ens några kärleksbrev idag eller har de ersatts helt av mail som man knattrar ner på tangentbordet i  all hast och sedan ångrar efter att man tryckt på sänd.

Jag minns när en av mina vänner flyttat till New York och det var ruskigt dyrt att ringa. Då skrev vi brev som långsamt tog sig fram över Atlanten. Man ställde en fråga och sedan tog det veckor innan man fick svar.  Det var frustrerande men samtidigt tror jag att det på något sätt var bra att få vänta. Det var också något härligt nästan lite högtidligt att skriva ett brev. Att finna tid och ro, att plocka fram det fina brevpappret och vässa pennan. Att samla ihop sig och tänka efter och sedan börja skriva om allt som hänt här hemma.  Det är en motsats mot allt det här bråttom som mailen på ett sätt är en del av.

Förra året dök det upp brev som min farfars bror skrivit till honom från Amerika dit han utvandrade i början av 1900-talet.  Det var spännande läsning som min dotter och jag översatte så att även våra Amerikanska släktingar kunde ta del av dem. Min man har samlat alla brev han fått i en resväska, ibland ångrar jag att inte jag också gjort det. Jag undrar hur många som spar sina mail så att våra barn barn kommer att kunna gå tillbaka och ta del av de tankar och funderingar vi delar med varandra på nätet.

Sen ska i ärlighetens namn nämnas att jag gillar mailen. Att den gjort det enklare att hålla kontakten med vänner och släkt som inte bor nära. Men jag saknar att få brev på riktigt. Jag har lite fint brevpapper kvar här hemma,  kanske skulle börja med att själv skriva några brev och skicka iväg så får jag se om någon orkar svara.

Brevpapper