Reflektion

Refugium

Publicerad av kersko

Jag har i min ägo en bok som heter Refugium. Den är skriven av Ingela Bendt och handlar om Hans Drost trädgårds-filosof och landskapsarkitekt.
Om refugium säger han:

Refugium betyder tillflyktsort.
En plats dit man drar sig tillbaka för att få vara ifred.
En skyddad zon. Ett ostört rum.
Refugium är en intim plats som kan föda samtal och tankar.
Det är som en förnimmelse av något man inte vet.

Det är som musik de där orden, en förnimmelse av något man inte vet. Jag blir varm och glad av tanken och börjar fundera över hur mitt Refugium ser ut.
Jag tror att jag ibland bär mitt refugium med mig. Att jag kan hitta den där ostördheten och reflektionen i mig själv. Men oftast kan jag behöva en plats. En plats att återvända till, en plats att hämta kraft från, en plats som tillåter att jag arbetar med det som inte syns, de stora frågorna om tillvaron och livet.  Som på torpet tänker jag, som på torpet.

Ormbunke

Det var Slottsträdgårdsmästaren som tipsade mig om boken och vill man läsa lite om den så kan man göra det här.

Utmana de mörka krafterna

Publicerad av kersko

Det är svårt att göra ett inlägg som inte berör terrordåden i Paris. Här där jag är, på torpet i det tysta och vackra, känns den stora världen med all sin ondska väldigt långt bort. Det är lätt att få känslan av att, här stannar jag och gömmer mig för allt otäckt som händer, här där det är tryggt och ofarligt att vara. Men det är just det jag inte kan. För det är ju då som det onda vinner. Om jag väljer att begränsa mig och mina handlingar av rädsla. Men om alla vi som inte delar terroristernas syn på hur världen ska se, ut trotsar rädslan och mörkret och fortsätter leva i världen istället för att huka i  vrårna, det är då och först då som mörkret kan ge vika. Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att det är ofarligt. Men om vi låter rädslan ta över och gör det som idag känns lättast, kommer vi få en värld som vi inte vill leva i.  Så öppna hjärtat för alla de som flyr från terror och fasor. Ta emot dem med öppet sinne och respekt. Det är vårt gemensamma ansvar. Och fortsätt lev, gå ut och njut av höst, av regn, och av livet.

Till kort Crimson (23 av 25)

Tystnad

Publicerad av kersko

Nu är det så där tyst igen. Jag är alldeles ensam hemma och njuter. När jag blundar och lyssnar hör jag ett stilla sus från elementet och mina egna andetag, det är allt. Jag kommer att tänka på en låt som Rikard Wolff sjunger som heter just Tystnaden.  Den speglar att tystnad kan vara så tyst och så ensam att även  ljud kan förmedla ensamhet och tystnad. Det kan vara avsaknad av kontakt, närhet och värme. Men jag som är en, i många avseenden, privilegierad människa kan njuta av att vara ensam för jag vet att om bara några timmar kommer ensamheten att vara ett minne blott och lägenheten åter fyllas av ljud och sällskap.

I dag är tystnad något åtråvärt, sällsynt i alla fall för storstadsmänniskan som hela dagarna är omgiven av ljud. Det är en av de saker jag uppskattar så med att åka till landet. Där finns en hel massa ljud men nästan inget av dem är skapat av människan. Där är det är surr, sus och prassel istället för ljudet från tunnelbanan och bilarna, för att inte tala om det ljud som stillsamt sköljer över oss i affärer och varuhus för att få oss att handla mer. Man säger att storstadsmänniskan idag träffar fler människor på en dag än vad en människa förr gjorde på en hel livstid. Jag undrar hur det är med ljud hör vi fler ljud nu än man gjorde förr och vad gör det i så fall med oss.

Brukar inte länka här men nu blir det lite Tystnad med Rikard Wolff. (Kanske bara fungerar om du har Spotify).

KM 15 E4 2-2

 

Dagens fundering:

Publicerad av kersko

Om kroppen är ett skal och jag som en eremitkräfta som tillfälligt vistas i skalet.  Hur ska jag då hantera känslor som rör skalet. Om mina ben gör ont är det då inte mina känslor utan benens. Kan jag säga att jag mår fantastiskt även om kroppen inte gör det.  Om jag inte är min kropp vad är jag då? Är jag inte både kropp och själ och är inte det ena beroende av det andra i någon sorts växelverkan. Jag ska se hela barnet men bara delar av mig själv. Vissa saker på den här kursen är lite svårare att ta till sig än andra.
*
Jag har hittat min oas i staden. Inte helt oväntat är det Det Kunglige Bibliotek.  Där förenas både böcker och fotografi så det är kanske inte så konstigt att jag genast trivdes där.  Idag besökte jag en fotoutställning ” A world I can believe in” med Joakim Eskildsens bilder. En spännande utställning på flera sätt. Där visades bilderna men också själva processen att göra en bok av dem. Sedan blev jag sittande på det trevliga fiket där de serverar både mat och kaffe till en rimlig penning. En bra avslutning på dagen.

konglige biblioteket

konglige biblioteket-2

Tystnad

Publicerad av kersko

Alldeles ensam hemma. Hunden är utlånad på obestämd tid. Mannen och dottern ute och reser. Här är bara jag och tystnaden. Det är underligt att det kan vara så tyst. Fast jag bor i stan  i ett flerfamiljshus så är det alldeles, alldeles tyst. Det är ganska lyhört där jag bor men antingen är grannarna borta eller så sover de, de hörs i alla fall inte.
Det är som att sväva att befinna sig i tystnaden, som att vara under vatten. Jag hör mina egna ljud så mycket högre än jag brukar. Hjärtat slår och andetagen blir som en puls, en rytm som leder in mig i ett behagligt meditativt lugn. Jag tror att jag skulle kunna sitta här i evighet och bara umgås med tystnaden.

Öja

Lukt

Publicerad av kersko

Det är en krispig morgon med temperatur runt noll och en sol på väg upp över horisonten. Rimfrosten ligger som ett vackert täcke över gräsmattorna. Luften är klar och luktar rök. Just då i den stunden inser jag att det är inte bara det fysiska landskapet som förändrats genom åren utan även hur det doftar i vår närhet. I början på 1900-talet när huset jag bor i byggdes hade man kamin i hallen och kakelung i rummet som värmde upp lägenheten.  Vedspis hade man också förstås och i källaren fanns ett förråd där man förvarade kol och ved.  Det måste ha märkts i luften att man eldade med kol och ved, det måste helt enkelt luktat mer och annorlunda än det gör idag. Jag undra hur mycket och hur det egentligen påverkade. Med de tankarna går jag vidare i den vackra morgonen och tänker att om detta måste jag prata med de som kan minnas.

 

Eld

><

Ordning

Publicerad av kersko

Mörkret sänker sig utanför och gör att det inte längre syns så tydligt att här verkligen skulle behöva städas.  När jag är frisk och jobbar hinner jag inte se behovet och nu när jag är sjuk och hemma orkar jag inte göra något åt det. Jag kanske skulle göra någon slags plan. Att städa ett rum om dagen, då skulle det aldrig hinna blir riktigt så här illa och det skulle dessutom gå förhållandevis fort. Men först måste jag nog  ta alla rum för att nå upp till någon slag lägsta standard. Just nu känns det som om det skulle vara riktigt härligt med en rejäl storstädning, något att se fram emot. Ungefär som att krypa ner mellan nytvättade lakan som hängt ute och torkat.
Jag har också kommit till ett stadium då jag vill rensa ut, plocka bort och skala av. Göra plats för tomrum och stillhet.  Jag ser att ni som känner mig lite bättre ler, för jag är inte precis bäst på att plocka undan och hålla ordning. Jag tycker att jag försöker men det bildas ändå högar lite överallt. Jag förstår inte hur ni ordningsamma bär er åt för att hålla den där ordningen. Undrar om det finns kurser i sånt, det vore annars en nisch för de kunniga.  ABF kurs i ordning och struktur,  kan det vara något.  Kanske är det för sent att lära gamla hundar hålla ordning,  jag får helt enkelt skärpa mig och göra så gott det går.

Kyoto

Välstädad veranda, Nijoslottet Kyoto

Torpliv

Publicerad av kersko

Ensam på torpet, det är både arbetsamt och befriande. De första dagarna går åt till att bemästra jante. Mestadels genom att göra alla de där måstena som jag bär med mig. Jag arbetar med kroppen och gör goda dagsverken med lien. Det är något vilsamt när jag får in rytmen med lien.
Först på fjärde dagen kan jag börja tänka, först på fjärde dagen är det jag som bestämmer. Jag är förvånad över att det tar så lång tid att återerövra långsamheten, tankarna, sommarens små mirakel och den nära horisonten. Sitter länge på gräset på spaning efter var den lilla fågeln (som jag gissar är en grå flugsnappare) har sitt bo. Han är listigare och mer uthållig än jag är så jag vet fortfarande inte  blev bara lite fuktig i baken. Själv boar jag på torptrappan eller i schersminbusken. Synlig för alla som kommer förbi.
Där på torptrappan tar jag paus och läser om människors vidrigheter i Majgull Axelssons bok ”Jag heter inte Miriam”.  Förundras över att jag är en fri människa som kan sitta här på torptrappan mätt i magen bland fågelkvitter och humlesurr. Det finns så mycket  i livet och i sommaren att ta tillvara.

Shersmin (1 av 3)

Shersmin (2 av 3)

Shersmin (3 av 3)

Försvunnen

Publicerad av kersko

Meningen är att jag ska på after work med mina arbetskamrater. Efter det ska jag äta middag med vänner. Eftersom jag har gott om tid blir jag sen. Jag kan behöva en meditativ stund för mig själv och beslutar mig för att resan in till stan får bli den stunden. Alltså lämnar jag bok och hörlurar hemma. Tar med ett paraply och cyklar till tunnelbanan. Mitt undermedvetande har jobbat för den där meditativa stunden inser jag när jag sitter på tunnelbanan och upptäcker att jag inte har telefonen med mig. Följaktligen har jag inte heller någon klocka eftersom jag endast använder mobilens. Det känns lite naket men jag fixar det lätt, jag vet att jag är sen och jag vet vart jag ska, så jag behöver egentligen ingen telefon. Kliver in på puben. Där är fullt med folk men ingen jag känner. Jag har ingen aning om vart mina arbetskamrater tagit vägen och inte kan jag få reda på det heller. Jag vet bara att här är de inte. Beslutar mig för att sätta mig ute i solen och skriva lite. Hittar sol men ingen penna. Nu är det meditativt och ensamt så det räcker. Får en penna av en trevlig expedit i tobaksaffären. Solen har gått i moln. Går istället för att inhandla boken vi i min läsecirkel ska läsa till nästa gång. Bokhandeln är stäng för renovering. Jag är försvunnen och vet inte vad klockan är men jag vet i alla fall var jag ska äta middag.

St Paulsgatan i motljus (1 av 1)

Om du klickar på bilden blir den skarpare och bättre på alla sätt (nästan).