Nu är det dags!

Publicerad av kersko

En del byter jobb ofta, som min man. Det längsta han varit på ett och samma jobb är 4 år. Men i hans bransch är det inbyggt i systemet att man ska röra på sig, det är inget konstigt med det. Andra byter sällan eller aldrig. Jag har inte bytt jobb speciellt ofta. Jag har haft turen att trivas där jag varit och känt att jag hela tiden har utvecklats. Jag har haft trevliga arbetskamrater och stimulerande arbetsuppgifter. Dessutom har jag haft en stor frihet genom att jag själv kunnat utforma jobbet i stor utsträckning både till innehåll och arbetstider. Nu har jag varit på min nuvarande arbetsplats i snart 18 år. Och en tid har jag känt att det nog är dags för mig att gå vidare. Så för några månader sedan skrev jag ihop mitt livs första CV ( vid 57 års ålder). Ja det är sant jag har inte riktigt gjort det så här på riktigt förut eftersom jag inte haft någon anledning. Det var riktigt roligt att blicka tillbaka och se hur otroligt mycket jag faktiskt gjort på alla de här åren. För en tid sedan skickade jag iväg mitt CV och ett personligt brev. Blev kallad på intervju, bara det kan göra underverk för ens självförtroende.  Och så förra veckan fick jag veta att jag fått jobbet. Så efter sommarlovet (mitt livs sista) börjar jag på ett nytt jobb med helt nya arbetsuppgifter. Det är väldigt läskigt (att vara ny på jobbet  hu) och väldigt väldigt roligt.  Samtidigt känns det förstås vemodigt att lämna alla barn, familjer och arbetskamrater. Men ibland kan man känna att det är så här som det måste bli och så var det för mig nu.

Idag var det skolavslutning med allt som hör till och imorgon är jag ledig. Känns helt ok.

Segelbåt

Nu blåser det igen

Publicerad av kersko

Det har blåst en hel del på sistone. Tursamt nog har vinden blivit ljummare, förändringens vind är inte alltid av ondo. Jag tror att min självkänsla har vuxit flera meter, en inte helt oangenäm känsla. Nu har jag tagit ett kliv, ett nytt steg. Men mer blir det inte om detta idag. Efter dagens trevliga fototur i Hammarby sjöstad och mer tanke på morgondagens kvällsäventyr ska jag nu försöka få lite skönhetssömn.  Sov gott alla människobarn.

 

Stockholm

Konferens

Publicerad av kersko

Nu är det dags för International Conference on Cerebral Palsy and other Childhood-onset Disabilities. Challenge the Boundaties  Vi är ca 1400 deltagare från 68 länder som ska tillbringa 4 dagar tillsammans. Vi ska ta del av senaste forskningen. Vi ska nätverka, lyssna och prata. Idag var det öppningscermoni och föreläsningar på Karolinska institutet. Dagen avslutades med mingelmiddag i Stockholms stadshus, Blå Hallen.  Och nu är det redan hög tid att krypa isäng för imorgon börjar första programpunkten klockan 7.

87 A Invigning

 

87 karolinska Institutet

86 Stadshuset

Helg

Publicerad av kersko

Tillsammans var ledordet för min lördag. Jag har varit på Fotografiska med en vän. Det var givande att se  Nick Brants berörande utställning tillsammans.  Om du har möjlighet att se den, gör det!
Du kan också lyssna på Nick Brandt på  F Talk med Nick Brandt. Det här samtalet gjorde han i samband med öppningen av utställningen, här får man höra historierna bakom flera av bilderna.
Att se på fotografier tillsammans med någon som liksom jag har ett intresse för bild var väldigt givande.  Det är också så fantastiskt med vänner. Man kanske inte ses så ofta men man plockar upp tråden och fortsätter nysta från där man var. Tack Nilla för en härlig dag tillsammans.

Sen har jag fotograferat fler duvor. Det verkar vara mitt nya tema. Duvbilderna hittar du bland mina Blipfoton.
Tomaterna som bildat en skog i fönstret här hemma är nu omplanterad i större krukor och placerade utomhus. Täckta med fiberduk hoppas jag att de överlever det kärvare klimatet.
Ja det är ungefär så mycket som ryms en lördag. Imorgon är en ny dag och innan den kommer lyssnar jag på Bo Sundström och Frida Öhrn. Det är vackrast när det skymmer….. av Pär Lagerkvist

Utsikt

 

Lite av varje

Publicerad av kersko

Vad glad jag blir att fler än jag har funderat på frågor om ensamhet, att det är fler än jag som behöver vara ensamma. Jag tror att det kan vara så som Znogge skrev i sin kommentar, att vi som i arbetet har många möten med andra behöver lite mer av ensamhet när vi inte jobbar. I alla fall känns det så för mig.
Idag hänger regnet tungt över Enskede, det är på sätt och vis lite skönt. Man kan kura inomhus med gott samvete och tar man på sig ordentliga regnkläder är det riktigt mysigt att gå ut i alla fall en stund.
Det har blåst rejält här de senaste dagarna. En del av den vackra blomningen har blåst all världens väg. Utanför där jag bor finns en allé med pilträd. Pilar har långa vackra hängen. När de landar på marken och träffar liten lurvig hund blir de till ett av alla de där vardagsirritationerna. Liten hund tycker om att rulla sig i gräset. Pilens hängen är finurligt utformade för att fastna på det mesta och på så sätt transporteras iväg och slå rot någon annanstans. Till exempel i vårt kök. De fastnar även på skosnören kan meddelas men är betydligt lättare att avlägsna från skosnörena än från hunden.

Hundpromenad-3

Hundpromenad-2

Å så en skylt fin skylt från gårdagens hundpromenad.

Hundpromenad

Vacuum

Publicerad av kersko

I min ensamhet tar jag plats och fyller ut sidorna. Jag tar ingen hänsyn och gör det på mitt sätt. Den får en egen rytm, min dag och jag märker, när klockan är ett, att jag glömt att äta frukost. Jag umgås med tankar och funderingar, med tillfälligheter och möjligheter som kanske inte blir av. I ensamhetens rymd lättar tankarna och svävar lätta som maskrosfjun mot det möjliga, det omöjliga, det som man knappt vågar drömma om. Jag umgås med mig själv och nynnar Eva Dahlgrens Bob Hund,  ”jag är ensam med mig själv”. Pratar med hunden för att höra min röst. Lagar god mat och njuter av rymden här hemma.  Funderar på det obegripliga och nöjer mig med att ingenting förstå. Jag tror att jag skulle kunna trivas som eremit. Men bara om jag visste att jag när som helst kunde återknyta kontakten med världen. Det är den självvalda ensamheten som är njutbar. Ensam ensamhet är ensam och tärande, ledsam och besvärande, det är i alla fall vad jag tror. Nu lyssnar jag på ljuden utifrån och känner mig lite vilsen i vakuumet mellan arbete och vila. Den är så stor, tillvaron, det är så lätt att irra bort sig. Man tappar lätt riktningen och går vilse i mellanrummet mellan egen vilja och andras krav. Vad är det som jag vill, egentligen? Jag märker att jag behöver det här mellanrummet, den här ensamheten. Ett privilegium att ha möjligheten. På andra platser på jorden är ensamheten ett straff, något skrämmande men för mig är den lika viktig som luften jag andas. Först när det blir stiltje går det att hitta tanketrådarna, väven av funderingar som utgör det som är jag.  Jag behöver tid och ro för att förstå. Det finns så många mysterier i tillvaron och det är inte lätt att hitta sin plats. Kanske är det försent att ställa frågan, ”Vem är jag?”

Grafitti 2

 

 

 

Det är fortfarande ingen ordning

Publicerad av kersko

Bodil Malmsten har skrivit en bok med titeln ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”. Den finns i min bokhylla, på insidan av pärmen står att den inhandlades i juni 2004.  Jag var tvungen att plocka ner den från bokhyllan och bläddra lite i den. Det var titeln som gjorde att jag kom att tänka på den för det är ingen ordning här heller. Eller det är egentligen det men det är mitt datorprogram som inte förstår och det vållar mig en hel del bekymmer. Jag får inte bildprogram/databas att begripa att det finns en alldeles utomordentlig ordning och struktur som det bara är att knyta an till. Under tiden som programmet inte begriper det och jag inte begriper hur jag ska få det att förstå så laddar jag in nya bilder som då hamnar ännu mer vid sidan om på något märkligt sätt.  Men jag drar mig för att kalla det oordning. Min huvudsakliga sysselsättning blir att säkerhetskopiera in absurdum och kika runt på nätet efter lagringslösningar, trots att det inte alls är där problemet ligger. Det handlar om teknik och logik och en hel del okunskap från min sida. Jag känner mig lite skyldig till att ha gjort så som jag oftast gör, skrapar lite på ytan och kör sedan som om jag till fullo behärskade det hela. Det går oftast åt skogen efter ett tag men förvånansvärt länge kan man hålla sig hyfsat flytande med den strategin. Nu är det inte flytande alls, nu har det liksom sjunkit med hull och hår. Det är ingen ordning och jag vet verkligen inte hur jag ska få programmet att hitta tillbaka till den ordning som var.

När jag blir stor ska jag börja lära mig saker ordentligt. Men eftersom det troligtvis dröjer så  kommer min fotokompis Anders på tisdag. Förhoppningsvis kan han bringa lite ljus över mitt mörker.

Lightroom

Tillbaka i stan

Publicerad av kersko

Nu går tiden så där rysligt fort igen. Efter en helt underbar långhelg på torpet är vi tillbaka i stan. På torpet är uppkopplingen inte den bästa så där blir det mest annat gjort än att blogga eller lägga upp en massa bilder.  Jag hade tänkt lägga upp ett gäng nya bilder men det är kaos i mitt bildbibliotek så nu går det åt en massa tid för att försöka få ordning igen.
Växterna skriker efter att få bli omplanterade men det får bli till helgen. Två av min auberginplantor har i alla fall fått ett nytt hem. Det var min bloggvän Ditte som förbarmade sig över dem. Det var jätte skoj att träffas även om det bara blev en kort stund. Och nu har en av plantorna fått flyga med till främmande land, jag gissar att den kommer att trivas bra där i värmen.

Här kommer en bild från mitt morgonmöte. Vi sågs vid cykelstället utanför huset när jag var på väg till jobbet.  Ekorren var lika nyfiken på mig som jag var på den.

62 Ekorre

 

 

 

Växtkraft

Publicerad av kersko

Förra året odlade jag en miniaubergine, en liten fin som trivdes bra i sin kruka och inte blev större än ca 30 cm. Jag hade köpt frön som jag planterade. De grodde bra så pass bra att jag kunde ge bort några plantor. Den jag behöll belönade mig med ett antal fina små auberginer. Kruxet var att jag inte visste hur stora de skulle bli och när det var dags att skörda. Jag väntade därför lite för länge med skördandet och auberginen hann bli full av frön. Frön som jag la i en burk och sedan glömde bort. När det nu i år var dags för vårens frösådder påminde dottern mig om de där fröna. Jag hittade burken, det var väldigt många frön i den. Jag tänkte att det är nog ingen vidare grobarhet i dem så istället för att bara ta några stycken i varje kruka hällde jag ner samtliga frön i fyra krukor. Jag hade helt fel, det var utmärkt grobarhet i fröna,  en otrolig växtkraft, jag tror att varenda ett har grott. Det är som en liten skog av späda aubergineplantor som längtar efter att få bli omplanterade. Idag tog jag mig an en av krukorna och satte ca 20 stycken små auberginer i nya krukor men var ändå tvungen att slänga massor, vilket bär mig emot men både jord och krukor tog slut. För att inte tala om platsen. det finns inte rum för så många plantor här hemma hos mig. Just nu står de ute i farstun och väntar på nya hem.  Några av dem är borttingade men lång ifrån alla. Så har du vägarna förbi Enskede och är sugen på en miniaubergin så får du gärna komma in och hämta med dig en hem.

Aubergine

För övrigt verkar allt gro här hemma även om det inte är dags för omplantering riktigt ännu.